SKANDINAVISK MISSION Bengalen, där en närmare associering med Santalmissionen ägt rum. Helgelseförbundet*, enligt sina stadgar ett osekteriskt missionssällskap för inre och yttre mission, började på 1890-talet missionsverksamhet dels i Kina, dels i S y dafrika ungefär samtidigt som Svenska Baptistmissionen begynte i Kina, där ett förtroendefullt svensk-kinesiskt ansvarstagande för en växande kyrka måst avbrytas. Dess andra stora namn blev Belgiska Kongo. Fribaptisternas yttre mission har bedrivits med större framgång i Sydafrika och Nord-Rhodesia än i Portugisiska Öst-Afrika, där svårigheterna ha varit betydande. Örebro missionsförening* har fört evangeliet till Indien, Brasilien, Franska Kongo och Kina. Svenska Mongolmissionen har tills arbetet av politiska skäl måst nedläggas verkat i Mongoliet, Svenska Alliansmissionen* i Kina, Indienoch Sydafrika, där dess läkarmission särskilt uppmärksammats. De flesta av här nämnda missioner ha även börjat arbeta i Japan. Metodistkyrkan i Sverige bedriver yttre mission genom sin missionsstyrelse, som direkt samarbetar med den internationella metodistkyrkan i New York. Den svenska insatsen är i huvudsak koncentrerad till Portugisiska Östafrika, Sy d-R h odesia och Johannesburg. Några missionärer arbeta även i Indonesien och Indien. De svenska pingstförsamlingarnas yttre mission är ej samordnad, men detta oaktat sker ett metodiskt samarbete framför allt i Brasilien, där pingstmissionen förgrenat sig i samtliga stater. Även i flera övriga länder i Sydamerika liksom i Belgiska Kongo och Tanganyika, arbeta de svenska pingstförsamlingarnas c:a 300 missionärer. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner* upptog från början arbete i Etiopien, där den erhållit verksamt kejserligt stöd. Frälsningsarméns* svenska missionärer ha varit utspridda på den internationella Frälsningsarméns samtliga fält. Den största samlade svenska insatsen har skett på Filippinerna. Den svenska /Israelsmissionen* har sina 559 fasta punkter i Stockholm, Göteborg, Wien, Paris och Casablanca och står ekonomiskt stödjande bakom Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Lärarinnornas missionsförening är interkonfessionell och stöder ett tiotal olika svenska missionsorganisationer bl.a. Svenska kyrkans mission. 4. Finland. Sedan 1953 har Finlands evangelisk-lutherska kyrka, till vilken 95 % av befolkningen hör, genom ett par kyrkolagsbestämmelser fått missionsarbetet officiellt erkänt. Finska Missionssällskapet är den ojämförligt största sammanslutningen med arbetsområden i Amboland och Sydväst-Afrika. Vid biskop Simijokis besök 1954 i Afrika fingo 12 afrikanska prästkandidater biskoplig vigning till prästtjänst. Vid samma tillfälle hölls kyrkomöte, varvid fattades beslut om en självständig, av regeringen erkänd, kyrkobildning för Amboland och Okavango, kallad Ambokavangokyrkan. Dess ledare kallas t.v. moderator, men avsikten är att införa biskopsämbetet. Sammanlagda antalet kristna i denna kyrka är c:a 86.000. I Tanganyika deltager Finska Missionssällskapet i samluthersk mission. Tidigare arbete i Kina har givetvis måst nedläggas. En fortsättning sker emellertid som för så många andra missioner i H on gkong. Sammanlagt räknar detta sällskap ett 90-tal missionärer. Lutherska evangeliiföreningen* arbetar uteslutande i Japan och har tillsammans ett 1.000-tal församlingsmedlemmar. De finska pingstförsamlingarnas missionsarbete bedrives med ett 50-tal missionärer i Indien, Japan och Siam, de svenska pingstförsamlingarnas med en tredjedel av denna styrka i Tanganyika och Brasilien. Finska Israelsmissionen (inom Finska Missionssällskapet) har barnhemsverksamhet och skola i Jerusalem. Se även art. Misjonsfelter og -kirker med där befintliga kartor över missioner från de nordiska länderna. Litt.: B. Sundkler, Svenska missionssällskapet (diss. Uppsala 1937); G. W. Lindeberg, Den 560