evangeliska missionen (Sthm 1945); K. B. Westman m. fl., Nordisk missionshistoria (Sthm 1949; dansk och norsk ed. Khvn och Oslo 1950). Se vidare Svenska kyrkans missionsstyrelses årsbok (Sthm, från 1943), Norsk håndbok for misjon, red. av O. G. Myklebust (2 ed. Oslo 1952), de nordiska missionstidskrifterna såsom Svensk missionstidskrift (Sthm, från 1913), Nordisk missionstidsskrift (Khvn, från 1890) och Norsk tidsskrift for misjon (Oslo, från 1947), samt de skilda missionssällskapens och samfundens tidskrifter och årsböcker. Hj. B—n SKAPELSE. 1. Religionshistoriskt. Såväl inom de nu levande, utomkristna världsreligionerna som hos naturfolken och de gamla högkulturerna finnas mer eller mindre utförliga skildringar av både världens och människosläktets tillblivelse eller s., som utgör en särskild form härför. Samtidigt som dessa kosmogonier (»världstillblivelser») och antropogonier (»människovardanden») ha sin speciella utformning, alltefter det religions- och kultursammanhang, vari de äro inställda, uppvisa de också överraskande likheter. Både bestämda motiv, såsom kaosmörkret, urvattnet, världsägget, urtidens äktenskapliga förening mellan himmel och jord och den styckade urtidsjätten, och hela idéräckor, såsom serierna av kosmiska urprinciper av mer eller mindre personlig karaktär, förekomma på de mest skilda håll. Detsamma gäller sättet för s. Skaparguden väver världen, formar jorden eller människan såsom krukomakaren leret, smider sitt verk som smeden, eller också materialiseras hans skaparord. Skaparen kan även ha gestalten av en urfader, som antingen ur sitt eget tvekönade väsen framföder andra gudar, resp. urprinciper eller i detta syfte förenar sig med en kvinnlig urgudomlighet. I mera filosofisk utformning blir det gärna i stället en serie emanationer. Även gränsen mellan teogoni (»gudafödelse») och kosmogoni är flytande. Förklaringarna till dessa märkliga överensstämmelser växla, varvid ytterlighetsstäândpunkterna företrädas av dem som enbart räkna med å ena sidan människotankens parallella, spontana nyskapande, à andra sidan förekomsten av vittförgrenade historiska förbindelser och kulturläån. 561 SKAPELSE I den förstnämnda teorien skymtar också en äldre vetenskapsepoks mera rationalistiska betraktelsesätt: skapelsemyterna äro, enligt detta, barnsliga försök att teoretiskt besvara frågan om världens och människans ursprung. I opposition mot ett ensidigt hävdande av denna uppfattning är man nu mera intresserad avy dessa myters levande funktion och därmed också deras rituella förankring, som stundom hävdas med en lika stor ensidighet som den tidigare teorien. S. blir härmed något, som ständigt aktualiseras, förnyas eller upprepas, den fullföljes i både världens och människans nyskapelse. Se Fester och helgdagar och Kult. Begreppet s. får i kristet färgat språkbruk lätt en exklusiv prägel, så att det blir liktydigt med en s. ur intet. S. såsom ren viljeakt kan dock återfinnas också hos de s.k. urfolken, såsom icke enbart W. Schmidt gör gällande. Enligt R. Pettazzoni är emellertid här endast medicinmannen-schamanens tankekoncentration och dess effekt överförd på skaparen. Creatio ex nihilo har i alla fall varit en orimlighet för antikens tänkande, såsom det framgår av polemiken mellan senantika filosofer och kristna apologeter. På grekiskt håll innebär s. ett gestaltande av en redan given materia. Brottningen mellan dessa skilda tankegångar återspeglas även i kyrkofädernas utförliga kommentarer till 1 Mos. 1, hexaëmeron (»sexdagars»)- skildringarna. Medan de kristna tänkarna i gamla kyrkans dagar skärskådat s. mot grekisk bakgrund, ha moderna exegeter varit mera intresserade av s. i G.T:s omvärld. Framför allt har i samband med Bibel-Babel-debatten det babyloniska skapelseeposet Enūma eliš och dess roll vid nyårsfesten kommit i förgrunden. Ett atomistiskt motivplockande fäster uppmärksamheten vid likheterna, medan ett beaktande av helhetsstrukturen skärper sinnet för olikheterna mellan s. i babylonisk och israelitisk utgestaltning. Litt.: 1 (Allm.). K. Ziegler—S. Oppenheim, Weltentstehung in Sage und Wissenschaft (Aus Natur und Geisteswelt 719, Leipzig—Berlin 1925); B. Bavink, Weltschöpfung in Mythos und Religion, Philosophie und XNaturwissenschaft 562