SKOLA OCH KYRKA denne skyldes andre grunner enn de læremessige. Mens ordet »kjetteri» eller »heresi»* (gresk atpsoig, lat. haeresis) innebærer en bedømmelse av en splittelse fra dogmatisk synspunkt, er s. et kirkerettslig begrep. Den kanoniske rett distingverer mellom heretikere og skismatikere, men anbringer begge utenfor kirkens fellesskap. Motivet til s. er ofte uenighet om disiplinære spørsmàäl (f.eks. Novatians s.) , eller personspørsmäål og politiske motsetninger (de mange pave-skismaer). Det eldste s. er antagelig den splittelse i menigheten i Korinth som foranlediget Første Klemensbrev i år 96. Andre s. i antikken er det novatianske s. og det donatistiske s. Den definitive splittelse av Østkirken og Vestkirken i 1054 kalles »det store s.», enda det her også var læremessige motiver med i spillet. I protestantismens historie kjennes også s., navnlig i form av separasjonene i Skottland* på grunn av forfatnings- og disiplinærspørsmål (viktigst den store i 1843), og de mange splittelser av amerikanske kirkesamfunn på ikke-dogmatiske spørsmål (f. eks. splittelsen mellom Northern Baptists og Southern Baptists). Se også Sekt. E. M. SKJEBNE, se Öde. SKOLA OCH KYRKA. Samverkan och spänning kännetecknade redan den fornkristna kyrkans förhållande till kulturarvet, vilket skolan ständigt har att förmedla. Orig enes byggde i sin kateketskola i Alexandria på 200-talet på den grekiska bildningen, till vilken vid samma tid Tertullianus förhöll sig skarpt avvisande. Då den antika världen gick under, blev kyrkan den egentliga kulturbäraren och följde därvid i stort sett Origenes’ positiva linje. De medeltida skolorna, förlagda till kloster och domkyrkor, var kyrkans skolor, avsedda främst för prästutbildning. Den grundläggande undervisningens mönster övertogs från antiken: trivium, kvadrivium, motsvarande antikens sju fria konster. I städer framväxte efter hand särskilda skolor för borgarnas barn. För folkbildning sörjdes för övrigt ej genom 575 skolor, utan denna tillgodosågs vid gudstjänsterna och genom vandrande munkar. För den högsta bildningens behov uppstod universitet, som fick en viss självständighet gentemot kyrkan. Luthers kamp mot klostren och mot den kyrkliga undervisningens beroende av antika mönster, främst Aristoteles, ledde till att skolorna pä många håll upphörde. Till folkbildningens hjälp skrev Luther sina katekeser och uppmanade furstar och städer att grunda nya skolor. Då Melanchthon blev den nye skolgrundaren på luthersk mark, anknöt han emellertid som humanist åter till det grekiska arvet. Skolan blev liksom under medeltiden kyrkans angelägenhet. Under 1500- och 1600-talen ingick bestämmelser om skolan i de evangeliska kyrkoordningarna, och prästutbildning* var skolans viktigaste uppgift. För folkbildningen. fick främst prästerna, med hjälp av klockarna, svara. Pietismen gjorde genom sin iver för personligt tillägnad kristendom stora insatser både för folkbildning och högre skolor. Franckes skolor i Halle visade vägen. Undervisningens mål var kyrkligt: sann gudsgemenskap. Men pietismen hand}ade ej i direkt anknytning till kyrkorna, och då Francke på schemat upptog även naturvetenskapliga ämnen, förebådade han även därigenom skolans frigörelse från det kyrkligt-ortodoxa mönstret. Trots stora skiljaktigheter samverkade pietism och up plysning i iver för folkbildning. Den från bl.a. Descartes och Locke utgäende emancipationen av kulturlivet från kyrkan började under 1700-talet återspeglas i skolan. Den för skolans utveckling betydelsefullaste upplysningsfilosofen var Rousseau*, vars tankar om uppfostran alltfort ligger till grund för de västerländska skolornas målsät!ning. Då människan i grunden är god, skall skolan ge barnen möjlighet att så fritt som möjligt utveckla sina anlag. Romantiken sökte under 1800-talet hålla samman stat-kyrkaskola, men upplysningens emancipationssträvanden upptogs och fördes till seger av liberalismen. Överallt i västerlandet blev skolan under 1800-talet i allt högre grad en statens angelägenhet och gjordes obliga- 576