SKRIFTERMÅL möter under kyrkans historia dels såsom enskilt, dels såsom allmänt. I båda fallen är dess liturgiska utformning och inplacering i gudstjänsten på det närmaste beroende av den teologiska åskådningens växlingar. När sålunda under kyrkans första århundraden botinstitutet började växa fram på allvar och nattvarden alltmer betraktades som en Guds speciella nådeshandling, blev det privata s. eller bikten en speciell institution i botens och nattvardsberedelsens tjänst, som under medeltiden kom att genomgå tre stora utvecklingsfaser. Intill 1000—1100-talen betraktades sålunda bikten som ett slags gottgörelse, lat. satisfactio, som genom själva handlingens utförande gav syndaförlåtelse, under 1000- och 1100-talen uppstod i stället kravet på rätt ånger, lat. contritio cordis, och allmänna syndabekännelseformulär infördes i mässan. Från 1200-talets början slutligen betraktades boten som ett självständigt sakrament och bekännelsen inför prästen, lat. confessio, blev det moment till vilket syndaförlåtelsen knöts. Under denna utveckling kom s. att i sig upptaga ett kateketiskt stoff som en mall för syndabekännelsen, utgående från tio Guds bud och efter Laterankonciliets beslut 1215 om obligatorisk bikt utbyggt och samlat i mängder av biktspeglar. Det allmänna s. kvarlevde under denna tid inom gudstjänstens ram i den rituellt bundna syndabekännelsens form och fick ofta även det karaktären av nattvardsberedelse. Genom reformationen lösgjordes s. teoretiskt från botinstitutet och nattvardsberedelsen och man räknade med tre jämnställda slag av s., inför en broder, inför prästen och direkt inför Gud. I sydväst-Tyskland och östersjöländerna försvann därför privat-s. till en början som normal nattvardsberedelse och en allmän syndabekännelse och nattvardsförmaning infördes, under det att privat-s. i det centrala Tyskland bibehöll sin ställning, framför allt beroende på dess kateketiska värde. Under ortodoxien återfick emellertid s. inför prästen och den av honom uttalade ovillkorliga absolutionen sin gamla obligatoriska karaktär som nattvardsberedelse och knöts nära samman med 605 SKRIFTERMÅL den kateketiska undervisningen. Det privata s. som självständig akt oberoende av nattvarden blev däremot en sällsynt företeelse. På 1700-talet, under pietismens tidevarv, kändes den ovillkorliga absolutionen som en orimlighet i s., vilket alltmer tenderade till att bli ett allmänt s. i samband med de stora årliga kommuniontillfällena, och man började kräva personlig syndabekännelse och ådagalagd ruelse och ånger hos den, som skulle avlösas. Schartau sökte lösa svårigheten genom att införa en i det närmaste agendariskt bunden bindenyckel, men i Tyskland hade man redan i början av 1700-talet infört den villkorliga absolutionen och det allmänna s. I Sverige skedde detta i och med handboken 1811, vilket blev orsaken till norrlandsläsarnas bekanta strid för den ovillkorliga absolutionen. Det allmänna s. fick dock en allt starkare ställning och utformades oftast som en självständig predikan före gudstjänstens egentliga början. I modern tid håller den gamla s:s-predikan på att falla bort och ett mycket kort skriftetal inom gudstjänstens ram har vuxit fram tillsammans med försöken att återinföra den privata bikten i konsekvens med de nya uppfattningarna om ämbete och kyrka. Denna sista utvecklingsfas är icke lika påfallande i Finland, där den äldre formen med allmän syndabekännelse och ett avlösningsformulär i form av en trösterik försäk- -ran alltjämt dominerar. I Norge består ordningen för s. enligt nu gällande Alterbok från 1920 av ett före gudstjänstens början hållet skriftetal, vilket följes av en av prästen läst syndabekännelse, varpå avlösningen tillsäges i ovillkorlig form. Sedan 1886 är s. icke obligatoriskt för nattvardsgång och om ingen önskan om s. framställes, hålles sådant ej. S. med avlösning kan givetvis också ske utan nattvardsgång, om någon så önskar. I Danmark ges det utom det privata s. två skilda former för det allmänna s.: dels före gudstjänstens början, varvid de som önska absolution samlas i koret, där s. äger rum, dels under själva gudstjänsten omedelbart före nattvardsfirandet. Det står prästen fritt att inleda med ett kort s:s-tal elier 606