SLAVISK RELIGION omedelbart övergå till s:s-bönen, efter vilken avlösningen meddelas i direkt tillsägelseform, antingen enskilt i förbindelse med handpåläggning eller som en allmän tillsägelse. S. och avlösning betraktas icke såsom obetingad förutsättning för deltagande i nattvardsfirandet. Se även Afløsning, Bod, Skriftemål. Litt.: P. Madsen, Skriftemaalet och dets plads ved gudstjenesten (Khvn 1912); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); S. Kjöllerström, Enskilt och allmänt skriftermål i historisk belysning (i Tidskrift för kyrkomusik 1940); S. Hedenberg, Bikt och avlösning (prästmötesavhandling, Luleå 1941); K. E. Skydsgaard, Kirkens gudstjeneste (i Håndbog i kristendomskundskab 6, Khvn 1943); G. O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (Lund 1946); B. Gulbrandsen, Nattverden i norsk kirkeliv (diss. Oslo 1948); A. Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens svenska kyrkoliv. Skriftermål och fasta (diss. Lund, Sthm 1952) samt där anförd litteratur. Å. A. SKRIFTSKOLA, se Konfirmation. SKÆBNE, se Öde. SLAVISK RELIGION. Slavernas kristnande började på 8000-talet och får anses vara avslutad redan på 1200-talet. De äldsta, fåtaliga uppgifterna angående deras religion innehålla icke mycket. De återfinnas i kristna författares krönikor (Nestor, Helmold, Thietmar, Adam o. a.). Det har inte varit i dessas intresse att ge en beskrivning av den hedniska religionen. De ha bekämpat denna, och därför äro de beskrivningar, som finnas, ofta partiska och ensidiga. Dessutom äro benämningarna på de hedniska gudarna och andra religiösa företeelser ofta tagna ur den klassiska mytologin. Skriftliga urkunder saknas helt ifråga om sydslaverna (serber, bulgarer, kroater, slovener), de äro mycket torftigt förekommande beträffande västslaverna (polacker, tjecker), medan ett fåtal finnes om ostslaverna (ryssar, ukrainare). Även det folkloristiska materialet är obetydligt, och det har aldrig blivit systematiskt samlat och bearbetat. Den bysantisk-grekiska kulturen har utövat ett betydande inflytande och därför färgat källorna. Som hjälpmaterial tillkomma fynd 607 från de sporadiskt utförda arkeologiska utgrävningarna samt ordetymologier. En för de slaviska folken gemensam gudagestalt är Perun, som redan år 971 omnämnes i ett avtal mellan ryssar och greker, och vars kult upplevat en uppblomstringsperiod under inflytande av den skandinaviska vikingakulturen. Han är den personifierade åskan, alltså en himlagud, som dessutom dyrkats såsom främjare av rikedom och fruktbarhet. Perunkuiten har i synnerhet varit utbredd och djupt rotad hos Kiev- och Novgorodslaverna. Hos ostslaverna finnas vidare omnämnda sådana gudanamn som Dazbog, Svarog, Volos, vilkas art och väsen man har svårt att bilda sig en uppfattning om. Svarog brukar ofta sättas i förbindelse med eld- och solkulten. Hos västslaverna omnämnes även Svantevit, lokalgud i Arcona, och fruktbarhetsguden Zuarasiz (Svarozic), troligtvis ursprungligen också en eldgud. Språkligt hör denna form ihop med ostslavernas Svarog, varför han torde ha varit en gemensam slavisk gud. Alla upplysningar om präster saknas, liksom, utom hos västslaverna, uppgifter om kultplatser. Dyrkan av några lägre gudomligheter har bevarats i folkseden, där även olika magiska handlingssätt inta en framträdande plats. I synnerhet kan detta sägas vara fallet hos ost- och sydslaverna. Här har element ur natur- och själakulten särskilt väl bibehållits. Men i vilken utsträckning rester från den tidigare nämnda kulten av sol- och eldgudarna kvarlever i dessa naturkulter, är numera omöjligt att säga. Den slaviske bonden har upplevat naturföreteelserna som levande, mytiska väsen. Somliga forskare ha t. o. m. sökt återfinna kult av särskilda växter i t.ex. ett sådant bruk som att pryda bröllopsbrödet med ett mönster i form av en grankotte eller i sedvänjan att smycka boningsrummet med björkkvistar på pingstaftonen. De ha också velat spåra gammal djurkult bakom de chtoniska offerdjuren medved (björn), petuch (tupp), och koza (get), som numera äro förbundna med familjekulten. I den slaviska naturkulten intages en viktig plats av skogen och vattnet, vilka be- 608