folkas av olika andar, som än bringa lycka än olycka. Med skogsanden, lesij (av les, skog), ha i synnerhet herdarna att göra. Han visar sig i olika djurgestalter. Man kan blidka honom med offer av ägg, rågbröd, o.a. Särskilt fruktar han elden. Över åkrarna har åkeranden, polevik (av pole, fält), uppsikt. Men särskild uppmärksamhet riktas mot vattnet, som behärskas av vattenandar, vodjanoi (av voda, vatten), som bruka visa sig i skepnad av en mal eller någon annan fisk. Vanligen äro de onda, och för att blidka dem mäste fiskare och mjölnare till dem offra ett människohuvud, en svart tupp, en katt eller något annat svart djur. Dessutom kan man finna vissa spår av en dyrkan av himlakropparna, vinden o. dyl. Härmed sammanhänger firandet av årsvändfesterna, t. ex. vinter- och sommarsolståndet. Det förra firas med särskilda maskeradupptäåg. Ofta ingå i dessa också element från den forna solkulten och från fruktbarhetsriterna. Jämsides med dessa två av alla slaver iakttagna festtider, kan man även konstatera förekomsten av andra sådana, i vilka mera lokala traditioner ingå, nämligen t. ex. rusalija (av rusalka, nymf). Den av familjen ombesörjda kulten är mycket framträdande, och i den kan man urskilja tydliga spår av de hedniska riter, som utövats i samband med födelse, giftermål och död. Den härmed sammanhängande förfäderskulten* har slagit djupa rötter i det ryska folket. Arkeologiska data vittna om att det hos slaverna i långa tider funnits jordbegravning jämsides med likbränning. Likaledes kan man iakttaga två olika hållningar gentemot den döde: fruktan och vördnad. Den döde fick i allmänhet med sig i graven det som i livet varit särskilt viktigt för honom, nämligen mat och dryck. Men vissa dagar (den 9:e och 40:e efter dödsfallet) fullgör man ett åminnelseritual och lägger mat på gravarna. Att denna kult fått en särdeles stor betydelse, framgår av den vitt utbredda seden med måltider för de döda. På begravningsdagen dukar man för den döde vid bordet, eller också sätter man ut maten på något särskilt ställe. En bestämd plats i begravningsritualet intar den s. k. döds- 20 609 SMÄÅKYRKORÖRELSEN klagan, som utförs av enbart kvinnor, och som haft en vidsträckt spridning ända in i nyaste tid. De döda anses vid vissa tidpunkter återvända till de levande, som tillreda speciella måltider åt dem, »de dödas måltid» (roditelskie). Dessa māåltider för de döda inta en central plats i ostslavernas religiösa liv. De anordnas vanligen i bastun, som man eldar upp på vanligt vis, varpå man sätter fram alla nödvändiga badredskap samt en riklig måltid med honung och rågbröd. Tiden för dylika måltider är veckan efter påsk (Tomas-veckan). Element ur denna kult ha bevarats även i samband med andra festligheter under året. De dödas andar anses leva i samma hus som de levande. Det är de som dölja sig bakom den utbredda kulten av husanden, domovoi (av dom, hus), i vilken man även kan urskilja moment av en gammal kult av den husliga härden. Husanden bor under eller bakom ugnen. Den visar sig i skepnad av den döde husfadern. Jämsides med husanden känner man också till ett kvinnligt väsen, marucha, (av mara, rå, jfr sv. mara), som ofta spelar samma roll. Husanden visar sig även i skepnad av något djur, såsom orm, groda, råtta, hund eller ko. Denna husande har vidare differentierats i olika patroner för det husliga livets skilda områden. Litt.. T'h. Palm, Wendische Kultstätten (diss. Lund 1937; utförlig bibliografi); V. J. Mansikka, Die Religion der Ostslaven 1: Quellen (Helsingfors 1922); D. Zelenin, Russische (ostslavische) Volkskunde (Berlin—Leipzig 1927); F. Haase, Volksglaube und Brauchtum der Ostslaven (Breslau 1939); E. Wienecke, Untersuchungen zur Religion der Westslaven (Leipzig 1940); B. O. Unbegaun, La religion des anciens slaves (i Mana 2: III, Paris 1948); E. Schneeweiss, Grundriss des Volksglaubens und Volksbrauchs der Serbokroaten (Celje 1935); L. Sadnik, Die Religion der Slaven im Altertum im Lichte der heutigen Forschung (i Blick nach Osten, Wien 1948). H. B—s SMÅKYRKORÖRELSEN representerar en först trevande, sedan helt målmedveten strävan att anpassa kyrkoförsamlingarnas arbetsförhållanden till de förändringar i storstäder och andra samhällen, som uppstå genom stark befolkningsökning, stadsdelars 610