ganisationer slöto sig stödda av statsmakten tillsamman till en ledande centralorganisation, Finlands Folkhjälp (upplöst efter krigets slut), vilken skulle ha till uppgift att föranstalta hela nationen omfattande insamlingar för de nödställda, att planera vårdarbetets fördelning samt stå för utdelningen av`de från utlandet erhållna understöden. Trots av kriget förorsakade materiella pålagor fortsattes utbyggandet av den något tidigare inledda befolkningspolitiska lagstiftningsverksamheten. År 1937 utkom lag om moderskapsunderstöd, år 1943 lag om familjebidrag, år 1945 lag om bosättningslån, år 1948 lag om barnbidrag samt år 1950 lag om kommunala hemvårdarinnor. Under krigstiden utbetalades även för första gången arbetsoförmögenhets- och ålderdomspensioner med stöd av den år 1937 utgivna lagen om folkpensionering. Alldeles särskilt har de befolkningsgrupper beaktats, vilka blivit mest lidande av kriget, d.v.s. den förflyttade befolkningen, de krigsvärnlösa, krigsänkorna samt krigsinvaliderna. Utbildningen av socialarbetare har med stöd av statsbidrag skett vid olika undervisningsanstalter, bland vilka Yhteiskunnallinen Korkeakoulu på finskt håll samt Svenska Medborgarhögskolan på svenskt håll är de viktigaste. Den legislativa socialvården kompletteras av det arbete, som utföres av ett flertal föreningar och samfund ävensom av kyrkans diakoniverksamhet. (Se Diakoni.) Den år 1955 ratificerade internordiska konventionen rörande socialhjälp har stor betydelse även för s. i Finland. Litt.: Sociallagstiftningen och den sociala verksamheten i Finland (Helsingfors 1946); H. Eek, Socialrätt (Helsingfors 1954); A. Tarasti, Den sociala lagstiftningen (Helsingfors 1955). P.M. Norge. Det har vært en tydelig tendens i den sosiale utviklingen fra forsorg til sosialtrygd — og videre fram til en omfattende sosialpolitikk, som har til hensikt å hindre at menneskene kommer i den situasjon at de må søke direkte sosialhjelp. Trygningen av landets nærings- og arbeidsliv og den enkelte borgers livsmuligheter står derfor i dag i forgrunnen for sosialpolitikken. Takket være de sosiale framskrittene, er for- 629 SOCIALVÅRD sorgshjelpen etter hvert blitt trengt mer i bakgrunnen. Sosialtrygden og særomsorgen har også mer og mer tatt forsorgens plass og skapt verdigere former for sosial stønad. Utbyggingen av folketrygden skjer etter de planer som ble trukket opp i 1948, og foregår dels ved en stadig utviding og forbedring av de eksisterende trygdene og dels ved at nye trygder føyes til. Det arbeides mäålbevisst med oppgaver som har vært forsømt tidligere, slik som omsorgen for åndssvake, epileptikere, sinnssyke og gamle. Alkoholistomsorgen og kriminalomsorgen bygges ut etter moderne retningslinjer. Vanførelovgivningen er under revisjon. Det blir særlig lagt vekt på attføringen av yrkesvalghemmete til arbeidslivet og å gjøre dem som |lider av legemlige eller sjelelige utviklingshemninger mest mulig selvhjulpne. Det arbeides også planmessig med å sikre folkehelsen ved å bygge ut sykestellet og ta opp kampen mot folkesykdommene. Et viktig profylaktisk arbeid er gjort mulig gjennom den senere tids lovgivning om tuberkulinprøving, skjermbilledfotografering og vaksinasjon. Ved å innføre verjerådsbehandling av barn og unge med sosiale tilpassingsvansker la Norge grunnen til det som er blitt kalt det skandinaviske system i motsetning til ungdomsdomstolsystemet, og åpnet adgangen for en individuell behandling. Med den nye barnevernsloven av 1953 er det blitt skapt et samlet barnevern i landet. Etterkrigstiden har vært preget av en sterk sosial ekspansjon på alle hold. Samtidig skjer det en omlegging av synsmäter og arbeidsmetoder. Mens sosiallovgivningen fra først av har tatt sikte på å trygge den enkelte mot den økonomiske usikkerheten som fulgte med sykdom, arbeidsløshet, alder o. 1., er det i dag en økende forståelse for at hjelpen må tilpasses de individuelle behovene. Dette har videre skjerpet kravet på sakkyndig bistand. Og i særlig grad har det preget utdannelsen av sosialarbeidere. Det er almindelig at utbyggingen av sosialomsorgen i dag skjer etter en landsplan og en regionalordning med sentralinstitusjoner i sentrum for virksomheten. Det blir også mer almindelig å trekke fylkesadministra- 630