SOCKEN ten, som på kyrkvallen fick del av pålysningar. Reformationen medförde i Sverige ingen brytning med s.-indelningen. Genom Gustaf Vasas jordebokssystem blev s. också statlig uppbördsorganisation. Kyrkoordningen 1571 gav inga föreskrifter om förvaltningsuppgifterna för s. Formerna härför utformades efterhand i stiften. En s.-stadga 1619 i Linköpings stift anses som den äldsta svenska kommunallagen. Under 1600-talet uppstodo många nya s. i skogsbygderna, särskilt Norrland, och förvaltningen reglerades genom en rad författningar. I det senare språkbruket ersattes s. mer och mer av fö rsamling. Mot slutet av 1600-talet får s. ett bestämt territoriellt underlag. S. är alltid ett territoriellt begrepp, men församling behöver ej vara territoriellt begränsad. Alltjämt finnas personella församlingar, i Stockholm Hovförsamlingen, Tyska och Finska församlingarna samt Skeppsholms församling, i Göteborg Tyska församlingen, i Karlskrona Amiralitetsförsamlingen. Som personella äro också att anse de svenska utlandsförsamlingarna (se Utlandsverksamhet). Indelningen i territoriella församlingar beror på K.M:t. Vid stark ökning av folkmängden kan delning av s. ske. Endast i undantagsfall ha två s. hopslagits till en enda, men landsbygdens avfolkning särskilt på senare tid har medfört, att den sedan medeltiden särskilt i de tätbefolkade landskapen bestående ordningen med två s. sammanlagda till ett pastorat med gemensam kyrkoherde väsentligt utökats, varvid upptill sex s. kunnat på detta sätt sammanföras. Härvid har dock självstyrelsen för de enskilda s. bevarats i största utsträckning. Kommunallagarna 1862 medförde en uppdelning av s. i en kyrklig och en borgerlig kommun. Storkommunindelningen 1952 har gjort, att de kyrkliga och kommunala enheterna icke längre sammanfalla. Förslag till ny pastoratsindelning med genomgripande förändringar har utarbetats men berör icke församlingsindelningen. Se även Församlingsstyrelse och Menighed. Litt.: Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946; med litt.-anvisn., särsk. kap. 3) ; dens., 635 Svenska kyrkans historia 2 (Sthm 1941); G. Hafström, Sockenindelningens ursprung (i Historiska studier tillägnade Nils Ahnlund, Sthm 1949); dens., Ledung och marklandsindelning (diss. Uppsala 1949); dens., Sockenindelningen i Uppland (i Upplands kyrkor 3, Uppsala 1951); H. Ljungberg, Den nordiska religionen och kristendomen (diss. Uppsala, Sthm—Khvn 1938); Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av Å. Malmbäck och E. Wessén (Sthm 1933—46). Fk. Finland. Redan före 1150 vann kristendomen insteg bland den svenska befolkningen på Äland. Äldsta s. var här Hammarland, men Saltvik intog snart främsta rummet. Omkr. 1300 är s.-bildningen färdig på Åland och kring Åbo. Kustländerna i övrigt torde ha fått sin s.-organisation under 1300-talet, men i det inre Finland voro vid denna tid s. få och långt avlägsna från varandra. Genom freden i Nöteborg 1323 fogades i öster nya områden till det kristnade Finland, och nya s. uppstodo där och i de norra delarna av landet. I allmänhet hade varje s. sin egen präst, men var s. obetydlig, kunde den som annex anslutas till en större. Under biskop Hemming i Åbo (1338—66) skedde ett vidsträckt organisationsarbete. I de statuter, som han utfärdade 1352, fastställdes s.-gränserna och påbjöds s.-band. Liksom i Sverige var i Finland 1600-talet en nyordningens tid, och bl. a. ivrade generalguvernören Per Brahe för delning av stora s. Ett särskilt problem utgjorde de grekisk-ortodoxa församlingarna i Karelen. Ang. utvecklingen efter reformationen se Församlingsstyrelse. Litt.: F. R. Schaumann, Handbok i Finlands kyrkorätt 1 (Helsingfors 1853); W. Schmidt, Finlands kyrka genom tiderna (Sthm 1940). Fk. Også i Danmark er s.-inddelingen af gammel oprindelse. Ordet s. anvendtes allerede i Danelagen i England, hvilket viser, at det i al fald er ældre end kristendommens indførelse. Det er tænkeligt, at s. i hedensk tid har været brugt om områder, hvis beboere søgte samme helligdom og ting. Svarende hertil kom s. — der oprindeligt betød den handling at søge noget og senere de, der søger — i den kristne tid til at betyde det område, hvis beboere søgte samme kirke. S. (kirkesogne) omtales i de ældste danske kir- 636