SOKRATES lemmer kan iøvrigt også uden at løse s.-bånd få kirkelige handlinger udført af en hvilken som helst præst i folkekirken, som er villig til at betjene dem (nævnte lovs §§ 3 og 18). Se også Församlingsstyrelse, Menighed. Litt.: H. Matzen—J. Timm, Håndbog i den danske kirkeret (Khvn 1891); Udvalgsbetænkning angående sammenlægning af præsteembeder m. m. 1927; F. Larsen, Den danske kirkeret 1—2 (Khvn 1901—12); H. Koch, Danmarks kirke i den begyndende højmiddelalder (Khvn 1936); P. Joh. Jørgensen, Dansk retshistorie (Khvn 1940); P. Andersen, Dansk forvaltningsret (Khvn 1944). A. R. Norge. Ordet sogn (gl. norsk sókn) har samme grunntydning som i eldre dansk og svensk språkbruk: det å søke hen til et sted: kirke eller tingsted. Meget tidlig er ordet gått over til å bety et distrikt (kirkelig eller civilt). I Christian 5.s Norske Lov 1687 (se Kyrkolag) blir s. brukt i betydningen prestegjeld, d. v. s. prestens embetsdistrikt, men også i betydningen menighet“, uten at avgrensningen er egentlig klar. I administrative og rettslige aktstykker fra 1600- og 1700-tallet er ordet likeens brukt i begge betydninger. Kirkelig har s. forlengst fått hevd som betegnelse for en geografisk avgrenset menighet. I byene faller s. normalt sammen med sogneprestens embetsdistrikt. På landet har prestegjeldet oftest flere s. (menigheter). Inntil 1950 var s. også en kommunal enhet ì visse henseender. Lov av 15. desember 1950 har opphevet denne ordning. Kirkelig består s. fremdeles som territoriell lokal enhet = menighet (kirkesogn). Kirkelig inndeling bygger på dette og s. er også lagt til grunn for kirkelige ordninger på annen vis. En lov av 1897 om kirker og kirkegårder fastslår at hvert s. skal ha sin kirke (sognekirke) og kirkegård. Sognekirken er sognemenighetens eiendom og kan ikke avhendes. S. er videre lokal enhet for beregning og ytelse av menighetens andel av prestelønn. Loven av 1953 om Den norske kirkes ordning fastslår at hvert s. i sin helhet skai høre under et prestegjeld og gir nærmere regler om å dele eller slå sammen s. Kirkelig stemmerett er knyttet til det å være bosatt i et s. Samme lov opprettholder ordningen etter 639 tidligere lov om menighetsråd og menighetsmøter av 1920: at hvert s. skal ha sitt menighetsråd som er tillagt visse kirkelige og administrative funksjoner. Det samme gjelder menighetsmøtet (se Kyrkoförfattning). Litt.: A. Taranger, Bidrag til en norsk retsordbog (i Norsk retstidende 1906); Norges gamle love 5:2, utg. av G. Storm—E. Hertzberg (Kristiania 1890—95; Glossarium s. 595). Kr. Hi. SOGN, se Socken. SOKRATES. Vad man med säkerhet vet om 5S. är att han föddes 469 och dog 399, avrättad på grund av en anklagelse för bristande tro på statens gudar och för att förföra ungdomen, samt att han varaktigt påverkat den följande filosofiska utvecklingen, direkt bl.a. Antisthenes, den kyniska skolans grundare, och Platon*, indirekt främst stoikerna (se Stoicismen). Då S. ej efterlämnat egna skrifter och till följd av den egenartade omständigheten att hans närmaste lärjunge Platon aldrig öppet skilt mellan sina egna tankar och dem han övertagit från S. — medan vår andra huvudkälla, Xenophons Memorabilier och Apologi, av flera skäl måste anses ge en alls icke kongenial bild av mästaren är vår kunskap om 5S:s lära beroende på indirekta slutsatser av varierande sannolikhetsgrad. Dock anses den platonska Apologien numera tämligen allmänt ha ett i viss mån dokumentariskt värde. Nu intyga såväl Xenophon som Platon att S. talat om själen ({vx4) som människans personlighet (Xen. Mem. IV3.14; Plato, Apol. passim), ett uttryckssätt som innebar en nyhet (se Själ och t.ex. Plato, Resp. X p. 608 D). S. är här möjligen påverkad av orficismen ehuru han säkert aldrig accepterat dess teologi. I varje fall ligger S:s religionshistoriska betydelse — liksom en stor del av hans filosofiska — uppenbarligen innesluten i hans oavbrutna maningar till »själens vård». Detta åter förutsätter en bestämd skillnad mellan själ och kropp på så sätt, att själen och dess beskaffenhet är det ensamt angelägna och värdefulla. Först därifrån kan man förstå sådana sokratiska satser som att det är bättre att förorättas än att förorätta — en liden oförrätt behöver icke skada själens hälsa, medan en begången orätt 640