Sokrates. Marmorbyst i Museo Nazionale, Neapel. med nödvändighet gör det — och att det goda ensamt är nyttigt, nämligen för själen. Avy samma anledning menar S. att alla dygder i grunden äro ett, såsom utflöden av själens sunda beskaffenhet. S:s sats i Apologien att ett icke prövat liy är utan värde inskärper kravet på konsekvens i livsföringen: från denna utgångspunkt, icke närmast från en teoretisk, tog han upp kampen mot sofisternas relativism. Över huvud var han en vägrödjare genom kravet på fasta begrepp och klara definitioner liksom i den skillnad han gjorde mellan vetande och åsikt (ênmotúun Och Sóa). S:s åskådning blir sammanhängande först med antagandet av själens odödlighet. Huruvida han själv dragit denna konsekvens är omtvistat men antydes dock ej blott hos Platon utan även hos Xenophon (Memorabilierna, anf. st.). Och det är i varje fall anmärkningsvärt, att S. icke känner den fruktan för hybris. som är ett så karakteristiskt drag i äldre grekisk religion. Tvärtom ligger i hans maning till självprövning en uppfattning av själens vär- 21 641 SONEN de som icke går väl samman med tron på en fullständig förintelse i döden. Tänkespråket »känn dig själv» med innebörden: förstå att du endast är en människa, fick genom honom en ny tolkning: lär känna din egen sanna natur. I S:s åtminstone skenbart rationella personlighet fanns ett tydligt mystiskt drag, skönjbart icke endast i vad som berättas om hans förmåga av koncentrerat försjunkande i tanken utan också, och kanske främst, i det s.k. daimoniet, som icke är detsamma som samvete (ty han betraktade det som en för honom själv individuell utrustning), utan snarast får tolkas som ett utslag av hans starka kallelsemedvetande. I Apologien talar han om det uppdrag han fått av Apollon att pröva sina medmänniskor: daimoniet, den varnande rösten, avhöll honom från sådant som ej hörde till hans uppdrag. Summan av S:s tro kan anges med orden i slutet av försvarstalet, att det icke finns något som är ont för en god människa vare sig i livet eller i döden och att gudarna icke försumma att taga sig an en sådan människas sak. S:s religion är byggd på förtröstan. Litt.: Förutom den under Platon anförda se K. Joel, Der echte und der xenophontische S. (Berlin 1893—1901); A. Harnack, S. und die alte Kirche (Giessen 1901); A.E. Taylor, Varia Socratica (Oxford 1911); dens., S. (London 1913); J. Burnet, Plato's Phaedo (London 1911); H. Maier, S., sein Verk und seine geschichtliche Stellung (Tübingen 1913); W. Norwin, S. (Khvn 1933); Nils Almberg, Kring S:s personlighet. En psykologisk studie (Lunds univ. årsskr. N.F. Avd. 1. Bd 45. Nr 1, Lund 1949); G. Rudberg, S. bei Xenophon (Uppsala univ. årsskr., Uppsala 1939); E. Ehnmark, S. and the immortality of the soul (i Eranos 1946); S. Eitrem, S. (Oslo 1952); H. von Arnim, Xenophons Memorabilien und Apologie des S. (Khvn 1923); C. Ritter, S. (Tübingen 1931). E. E—k SONEN. När Kristus i bibeln kallas Guds S. eller enbart S., angives därmed hans gudomliga ursprung och gudomliga makt. Namnet betecknar överhuvud den relation vari Kristus står till Gud, Fadern, och i synnerhet vittnar det om det kärleksband, som förenar den himmelske Fadern och hans enfödde S. Enligt N. T. tillkommer detta namn 642