SONEN Kristus både i hans preexistenta tillvaro, i hans jordiska framträdande och i upphöjelsens tillstånd. Att uttrycket Guds S. anger Kristi gudomliga ursprung framgår bl.a. av ordet vid ängelns bebådelse: »..….det heliga, som varder fött, skall kallas Guds S.» Luk. 1:35; Johannes talar om den »enfödde S:s härlighet från sin Fader» 1:14; Paulus talar om huru Gud vid tidens fullbordan »sände sin S., född av kvinna...» Gal. 4: 4. Vid Jesu dop, Matt. 3: 17, liksom också vid förklaringen, Matt. 17:5; Mark. 9:7, bekräftas genom rösten från himmelen, att han är den »älskade S.». — Vittnesbördet om Jesus såsom Guds S. sammanbindes ofta med de undergärningar, som betyga hans gudomliga makt, Matt. 8:29, 14:33, jfr 4: 3. 6. Det är Jesu anspråk att vara Guds 5S., som framför allt väcker anstöt hos dem som icke tro. Han anklagas av judarna för att kalla Gud sin Fader och göra sig själv lik Gud, Joh. 5: 18. Om detta rör sig också den rättegång, som föregår korsfästelsen. Översteprästen uppmanar Jesus inför Stora rådet att giva till känna, om han är Guds $S., Matt. 26:63. Och när Pilatus finner honom oskyldig, invända judarna: »Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds S.» Joh. 19:7. Jfr ordet från de vakthavande vid korset: »Förvisso var denne Guds S.» Matt. 27: 54. Bekännelsen till Jesus såsom Guds S. är fundamentet i den apostoliska förkunnelsen, Matt. 16:18 (Petri bekännelse); Apg. 9:20 (Pauli predikan i Damaskus). Såsom bakgrund har man att se den G. T.- liga användningen av beteckningen Guds s. Den tillägges där Israels folk, Hos. 11:1; 2 Mos. 4:22; 3 Mos. 32:6, 18; Jer. 31: 9; eller konungen av Davids hus, 2 Sam. 7:14; Ps. 2:7, 89:28. Såsom även framgår t. ex. av 4 Esra 7:28, 13:37 är det brukligt att beskriva Messias såsom Guds s. Man kan också jämföra skildringen av Visheten såsom barn hos Gud frän begynnelsen, Ords. S: 22 fí. När Jesus kallas den »enfödde S.» (i Joh. och 1 Joh.) eller den »förstfödde» (Kol. 1; 643 Hebr. 1:6), angives därmed hans särställning i förhållande till Gud. Orden äro i detta sammanhang närmast liktydiga med »utvald» eller »älskad»; möjligen kan man däri också finna en antydan om det preexistenta ursprunget såsom en »födelse». S:s preexistens* omvittnas på flera ställen, tł. ex. Joh. 1:1, 8:58, 17:5; Ko 1:19; Ords. 8:22. Före skapelsen fanns S. hos Gud och genom honom har allt blivit skapat, Kol. 1:16. — Alltsedan Irenaeus och Origenes har man vanligen framställt Kristi ursprung i Gud såsom en »evig födelse». S. är utan begynnelse, lika evig som Fadern, på ett outgrundligt sätt framgången ur Gud. I striden mot arianismen* kom man att när- mare utveckla tankarna om S:s förhållande till Fadern. Gentemot Arius, som tänkte sig Kristus såsom en skapad varelse med tidligt ursprung, försvarade man läran om $S:s eviga födelse. I Nicaenum formuleras detta genom satserna: »Jag tror på... Jesus Kristus, Guds enfödde S., född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern». Man har sökt beskriva innebörden i tanken på den eviga födelsen med bilden av solljusets framgående ur solen (t. ex. Tertullianus, Apologeticum, cap. 21; Athanasius, Contra arianos 3,4). Med kyrkolärans terminologi talar man i detta sammanhang om att Fadern och S. utgöra ett och samma »väsen», men äro till »personen» åtskilda. Därvid är S. i allt jämlik Fadern (jfr Athanasianum). — N. T. vittnar om Jesu enhet med Fadern, Joh. 10:30, och om Faderns kärlek till S., Joh. 17:23, liksom det också betygar outgrundligheten i Guds väsen: »Ingen känner S. utom Fadern...», Matt. 11: 27. För övrigt utvecklar Skriften ej närmare några föreställningar om de s. k. inomtrinitariska relationerna men talar däremot ofta om S:s funktion vid Guds handlande med världen. Genom S. och i S. har allt blivit skapat. Han är Ordet, genom vilket allt blivit till och i vilket allt äger bestånd, Kol. 1: 16 f. — I tidens fullbordan har Gud sänt sin S. i mänsklig gestalt, för att världen skulle 644