bliva frälst genom honom. S. är sålunda förmedlaren både av skapelsen och av frälsningen. N. T. betonar starkt, att det är Guds S., som utfört försoningen. »Jesu, hans S:s blod, renar oss från all synd» 1 Joh. 1:7; »Vi blevo försonade med Gud genom hans S:s död» Rom. 5:10; 1 Joh. 4:10; Joh. 3:15. Slutligen är också världsdomen överlåten åt S., Joh. 5:22; jfr Matt. 25:31 ff. Efter det slutliga maktövertagandet på den yttersta dagen skall »S. själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla» 1 Kor. 15: 28. Såsom redan framgår av det sagda, brukas beteckningen S. i en annan betydelse om Kristus än då det om de kristna säges, att de äro Guds barn »med söners rätt» Gal. 4: 4 ff. I det senare fallet är det fråga om ett adoptivförhällande, elt upptagande till barnaskap, vilket sker genom Kristus och för Kristi skull; i det förra fallet användes begreppet S. i egentlig mening såsom ett uttryck för Kristi ursprungliga och förblivande väsensenhet med Fadern. Se även Fader, Den hellige Ånd, Jesus Kristus, Kristologi, Logos, Messias, Människosonen, Treenighed. Litt.: W. Michaelis, Die biblische Vorstellung von Christus als dem Erstgeborenen (i Zeitschrift f. system. Theologie 1954); F. Büchsel, art. povoysvý, i Theol. Wörterbuch zum N. T., hrsg. v. G. Kittel 4 (Stuttgart 1942); M. Rissi, Die Menschlichkeit Jesu nach Hebr. 5, 7—8 (i Theol. Zeitschrift, Basel 1955). B. H. SORGEBRUK, se Begravelse, Förfäderskult. SOROLAINEN, Ericus Erici (f. omkring 1545 i Laitila i Finland, d. 16253) kom såsom biskop i Åbo att leda Finlands kyrkliga liv under en svår religiös och politisk brytningstid. Efter sina studieår i Tyskland blev han rektor i Gävle gymnasium 1578 och härifrån av Johan III kallad till sitt hemland som biskop i Åbo med uppgift att även sköta Viborgs stift, som då saknade överhuvud. Han blev vigd till biskop i Uppsala 1583 med nästan katolska ceremonier, och han förband sig tillsammans med de andra närvarande biskoparna att rätta sig efter konungens nya kyrkoordning och liturgi. Vid — riksdagen i Stockholm 1577, då liturgin god- 645 SOROLAINEN kändes av ständerna, förrättade S. den första gudstjänsten efter Johan III:s liturgi. Senare sökte konungen stöd hos S. i sina strävanden att närma sig österns ortodoxa kyrka. Efter Johan III:s död blev Åbo-biskopens ställning svår, och han hade inte lätt att rätta sig efter de nya förhållandena. År 1593 undertecknade han Uppsala mötes* beslut, och bidrog till att därvid — emot hertig Karls vilja — icke blott katolicismen utan även kalvinismen förkastades. Efter detta var S. beredd att arbeta i sitt stift i överensstämmelse med Uppsala mötes beslut. Han lyckades dock ej undvika Karls misstankar. Denne betraktade honom såsom anhängare till Sigismund. Vid ett tillfälle blev S. t.o.m. fängslad, hans lön bley minskad och han blev hotad med avsked från ämbetet. Först under Gustav Adolfs tid fick den åldrige biskopen utföra sitt arbete i fred. S. har utfört ett mycket värdefullt arbete som kyrklig författare, och han måste i detta hänseende betraktas såsom efterföljare till Mikael Agricola“. Är 1614 utkom hans från svenska till finska översatta kyrkohandbok samt en av honom avfattad katekes, vilken grundade sig på Luthers Stora katekes. Vid sidan av Luthers bok har S. använt också andra källor. Hans katekes, som närmast var avsedd för studerande och präster, var ett relativt självständigt arbete. I detta sammanhang utarbetade S. också en mindre katekes, vars första kända upplaga härstammar från år 1623. Denna katekes användes av det finska folket under ett helt århundrade. S:s förnämsta arbete var hans över två tusen sidor stora postilla. Den första delen utkom 1621 och den andra 1625. Författaren har såsom förebild och källor använt vissa utländska postillor och utläggningar, men sina predikningar har han tydligen lagt upp ganska självständigt. Man har sagt, att predikningarna påminna mer om Melanchthons lugnt framåtskridande undervisning än om Luthers mäktiga ursprunglighet. De äro klart disponerade och sakligt innehållsrika, men på samma gång folkliga. I predikningarna citeras icke blott bibeln rikligt, utan också verk av kyrkofäderna och antikens filosofer. I postillan citeras ett åttio- 646