tänka sig ett av staten helt oberoende kyrkosamfund. En frikyrkobildning av denna art synes dock knappast möjlig i det moderna samhället, som reglerande griper in även i privatlivet. Inom folkkyrkotypen, där stat och kyrka geografiskt sammanfalla, är en principiell reglering av det inbördes förhäållandet ofrånkomlig. Med statskyrka* menar man här ett kyrkosamfund, som å ena sidan har statens stöd, å den andra i viss utsträckning står under dess beroende och kontroll (t. ex. kunglig utnämningsrätt, prästutbildning vid statens universitet). Representativt för själva intentionen i det nordiska statskyrkoväsendet är uttalandet i 1686 års svenska kyrkolag, att vården och försvaret ay Guds kyrka och församling blivit konungen av Gud anförtrodda. För kyrkans del medför det organisatoriska sambandet med staten både fördelar och nackdelar. Till de förra kan räknas den relativa ekonomiska bekymmersfrihet, som gör kyrkan oberoende av enskildas ekonomiska inflytande, vidare den självklara kontaktmöjligheten med livsområden och folkgrupper, som hon eljest skulle ha svårare nå fram till; detta gäller särskilt folkundervisningen, där kristendomsämnet under dessa förutsättningar också måste få en någorlunda säkrad ställning. På samma gång är det uppenbart, att den ekonomiskt tryggade positionen kan skapa en viss passivitet, varjämte förbindelsen med staten nödgar kyrkan att syssla med åtskilligt, som ligger vid sidan om den religiösa uppgiften (i Sverige t. ex. folkbokföringen). Det organisatoriska beroendet av staten kan dessutom innebära en allvarlig risk för kyrkan, därest statsmakten kommer i händerna på en för kyrkan likgiltig eller rent av mot densamma fientlig maktgrupp, som vill kväva kyrkan eller utnyttja henne för politiska syften. Kyrkan måste därför ständigt vara redo att avstå från de fördelar förbindelsen med staten ger henne, om det skulle visa sig, att de köps till priset av hennes andliga självständighet. Förhållandet mellan stat och kyrka kännetecknas normalt av en inre spänning, som lätt kan utlösa konflikter. Detta ligger i sa- 665 "TSS EN STAT OG KIRKE kens natur med hänsyn till de båda makternas radikalt olika väsensart, vilken kommer klart till synes, just därför att de i så många avseenden äro hänvisade på varandra. »När kyrka och stat äro fullkomligt oense, är det dåligt ställt med staten, och när kyrkan och staten kommer alltför väl överens, så är det något fel med kyrkan» (T. S. Eliot). Under sådana omständigheter är det angeläget att angiva de principiella förutsättningarna, under vilka sambandet mellan stat och kyrka kan bevaras utan att äventyra kyrkans centrala uppgift. Dessa förutsättningar äro trenne: 1) Statsmakten skall lämna kyrkans andliga frihet obeskuren och inrikta sin kyrkopolitik på sådant stöd åt kyrkan, att hon fritt och under gynnsamma betingelser kan bedriva sin verksamhet genom förkunnelse, sakramentsförvaltning, själavård och sådant socialtdiakonalt arbete, som är en klar konsekvens av den kristna tron. Denna inställning från statens sida förutsätter i sin tur, att dess ansvariga ledare önska bevara kristendomen såsom andlig grundval för folklivet och därför anse kyrkans verksamhet vara för medborgarna värdefull. 2) Staten skall se såsom sin huvuduppgift att hålla rätten vid makt. Detta är nämligen enligt kyrkans grundsyn statens av Gud givna kallelse, det för vilket staten egentligen är till. Om makt sättes över rätt — och det kan ske även i en demokratisk välfärdsstat — övergår staten till en demon, ett grande latrocinium (Augustinus), och med en sådan kan kyrkan icke samarbeta. Det är alltså endast rättsstaten, som kan vara kyrkans politiska partner. 3) Därmed äro redan de politiska förutsättningarna för förbindelsen mellan stat och kyrka antydda. Kyrkan kan samarbeta med varje politisk maktkonstellation i regeringsställning med ett enda undantag: den totalitära staten, i vilken gestalt denna sedan uppträder. Detta sammanhänger därmed, att en totalitär stat bryter mot båda de ovan angivna grundsatserna. Då den genom sin ideologi själv gör anspråk på överhöghet över människans andliga liv, kan den inte ge kyrkan frihet i hennes verksamhet. Och då enligt den totalitära ideologien även rät- 666