STATSKYRKA ten sorterar under statsmakten (folkdomstolarna!), är den ingen rättsstat. Detta får icke tolkas så, att kyrkan icke skulle kunna fungera i en totalitär stat. Det kan hon, enligt vad erfarenheten utvisar. Men förtroendefullt samarbete är uteslutet, försäåvitt kyrkan vill förbli kyrka och icke isoleras i ett »liturgiskt ghetto» eller omvandlas till ett organ för statligt kulturarbete. Litt.: H. Hjärne, Stat och kyrka (Sthm 1912); E. Billing, Kyrka och stat i vårt land i detta nu (Sthm 1942); E. Berggrav, Staten og mennesket (Oslo 1945; sv. övers. Staten och människan, Sthm 1945); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946; kap. 2); För och emot statskyrkan. Motioner och debatter vid 1950 års riksdag (Sthm 1950); K. Högberg, Kungl. Maj:t och kyrkomötet (Sthm 1951); R. Bring, Tro, kyrka och stat (i Svensk teol. kvartalskr. 1952); dens., Statskyrkoproblemet (i Svensk teol. kvartalskr. 1952); S. Kjöllerström, Kyrka och stat i Sverige efter reformationen (i Svensk teol. kvartalskr. 1953). J. Cbg STATSKYRKA är benämningen på ett kyrkosamfund, som står i ett sådant förhäållande till staten, att denna i väsentlig grad äger inflytande på lagstiftningen, ämbetstillsättningen och den ekonomiska förvaltningen. Denna förbindelse kan emellertid vara av ganska olika karaktär, och man skiljer mellan två olika typer. Enligt den ena, den s.k. caesareopapismen, innebar den världsliga makten (Caesar) också högsta kyrkliga myndighet (papa). Så var förhäållandet i den bysantinska kyrkan och i Ryssland före 1918. Enligt den andra typen utövar statsöverhuvudet icke några prästerliga funktioner, men kyrkoregementet ligger ì regentens hand: »kyrka» och »stat» utgöra en enhet. Ännu omkring 1800 var detta statskyrkosystem det förhärskande i Europa. Staterna voro konfessionsstater, kyrkorna privilegierade och understödda men kontrollerade eller helt styrda av staten. Denna exklusiva form av statskyrklighet har mer och mer avvecklats och kyrkornas självständighet har på viktiga punkter genomförts. I förvaltningen har dock statsingripandet fortsatt, och även i Sverige har det funnits tendenser att betrakta kyrkan som en »statsinstitution eller staten organiserad för 667 dess religiösa verksamhet». Numera finns en s. i England och i de nordiska länderna, låt vara i starkt modifierad form och med mycket olika utformning. Av de nordiska kyrkorna är det endast den norska som i grundlagen — sedan 1919 — benämnes s. Den danska kyrkan kallas i grundlagen »den danska folkkyrkan». I litteraturen har ordet s. som beteckning för den svenska kyrkan* använts sedan omkring 1830. Se även Frikyrka, Religionsfrihet, Stat og kirke. Litt.: E. Hirsch, Staat und Kirche im 19. und 20. Jahrhundert (Göttingen 1920); K. Guggenberger, Geschichte des Staatskirchentums (Paderborn 1927); J. H. Oldham, Church, community and state (London 1935); Cyril Garbett, Church an state in England (London 1950); H. Hjärne, Statsreligion och statskyrka (Samlade skrifter 4, Sthm 1940); O. Hippel, Kyrka och stat (Lund 1934); S. Kjöllerström, »Den svenska statsreligionen» (i Svensk tidskrift 1945); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Uppsala 1946); H. Sundberg, Kyrkorätt (Helsingfors 1948); H. J. H. Glædemark, Kirkeforfatningspørgsmålet i Danmark indtil 1874 (Khvn 1948); J. Nørregaard, Stat och kyrka i Europa under tiden mellan världskrigen (Sthm 1948; med utförlig litteraturförteckning); E. Malmeström, Ett kyrkobegrepps förvandlingar (i Vår lösen 1951); H.Gladh, Lars Vilhelm Henschen och religionsfrihetsfrågan (diss. Uppsala 1953); E. Molland, Statskirke og Jesu Kristi kirke (Oslo 1954); H. Koch, Den danske folkekirke (i Nordisk teologi, Lund 1955); G. O. Rosenqvist, Den senaste kyrkorättsliga utvecklingen i Finland (ibid.). S. Kj—m STATSTEORIER avse teorier och läror om staternas uppkomst, om statens väsen och ändamäl, om statsmaktens uppkomst, innebörd och utövning samt om andra dylika problem. En s. äri allmänhet nära sammanhängande med en allmän världs- och livsåskådning. De stora religiösa och filosofiska systemen innefatta i regel också en s., vilken ofta framställes som det avslutande och hela tankebyggnaden krönande ledet i systemet. Ofta ha s. också en stark affinitet till den politiska situation, vari de vinna sin utformning. Statsidéerna i den gamla Främre Orienten voro nära förknippade med idéerna om 668