det sakrala kungadömet (se Konge). Platons s. äro framställda i de tre dialogerna »Staten», »Statsmannen» och »KLagarna». Den förstnämnda anses vara Platons förnämsta dialog och höjdpunkten i hans författarskap. Den genomgående grundtanken i denna dialog är rätträådigheten eller rättvisan. Staten uppstår på grund av människornas ömsesidiga sociala behov av varandra. I staten råder därför arbetsfördelning, och i en ideal stat bör var och en syssla med det, som han har bäst anlag och fallenhet för. Staten består av tre stånd: det styrande ståndet eller väktarna, krigarståndet och det näringsidkande ståndet. Rättrådigheten består däri, att varje stånd och varje människa förblir i sitt stånd och sköter sin syssla. Väktarnas ögonmärke skall vara hela statens väl. Deras specialdygd är visheten, och därför böra filosoferna vara de styrande. Platon ger i »Staten» också en indelning av statsformerna. Den ideala förfallningen är egentligen den aristokratiska. Jämte denna nämnas fyra huvudformer: timokratien, oligarkien, demokratien och tyrannväldet, förutom olika blandformer. I den senare dialogen »Statsmannen» framställer Platon en tre- eller sexledad klassifikation av staterna: monarki-tyranni, aristokrati-oligarki och demokrati (god eller dålig). Den sena dialogen »Lagarna» återger en mera resignerad syn på staten. Här fästas större förhoppningar vid en styrelse efter lagarnas rättesnöre än vid en sådan styrelse, som skisserats i dialogen »Staten». Aristoteles’ statslära är etiskt bestämd. Den nikomakiska etiken utgör förutsättningen för statsläran. Hela naturen är ändamäålsbestämd. Människan är av naturen ett samfundsväsen, (woy moArrixòv. Den enskilde kan icke reda sig på egen hand. Av naturen är driften att leva i gemenskap med andra nedlagd i varje människa. Statens ändamål är att förverkliga människornas sedliga bestämmelse, som är identisk med lycksaligheten, evdaimonien. Aristoteles’ indelning av statsformerna, som under viss polemik anknyter till Platons i »Statsmannen», blev grundläggande för framtiden. Av statsformerna kan enligt Aristoteles den ena 669 STATSTEORIER alltefter omständigheterna vara mera ändamäålsenlig i ett fall, den andra i ett annat, varvid han gör en empirisk undersökning av faktiskt föreliggande statsformer. Rent materialistisk var epikuréćéernas s. Det finns enligt denna ingen absolut rättvisa, ingen naturrätt. Människan är till sitt räsen självisk. Stater ha tillkommit genom kontrakt, genom rent egennyttig sammanslutning av individer för ömsesidig trygghet. All lag är positiv. Denna statsteori fick dock tills vidare ingen större betydelse. Desto viktigare i statsteoriernas historia blev stoicismen genom sin naturrättslära. Till skill. nad från Platon och Aristoteles, vilkas politiska tänkande utgår frän den grekiska stadsstaten, är stoicismen i viss män redan från början och blir hos de senare stoikerna i ännu högre grad en hellenistisk filosofi, präglad av hellenismens kosmopolitism och individualism (se Hellenismen, Hellenistiskromersk religion, Härskarkult). Allt skeende i världen härrör ur en enda urkraft eller naturlag, som genomströmmar och behärskar allt. Denna är tillika en god och gudomlig försyn. Allt i naturen sker därför med en evig, förnuftig nödvändighet. Att leva ett förnuftigt liv är detsamma som att leva i överensstämmelse med naturen. Härmed sammanhänger en principiell individualism och universalism. Det sedliga kravet gäller alla människor, slavar och fria, rika och fattiga, män och kvinnor, greker och barbarer. Den eviga naturlagen är överallt mäåttstocken för vad som är rätt och orätt. Den är också normerande för härskarna, och de positiva lagarna måste rätta sig efter naturens lag (se vidare Naturrätt). Icke minst genom Cicero bley den stoiska naturrättsläran allmän egendom, bland kyrkofäderna, som ganska lätt identifierade naturrätten med Guds skapelseordning, bland de romerska juristerna, där den blev av stor betydelse vid utbildandet av den romerska rätten, och sedan genom hela medeltiden. Ofta åberopat långt fram i tiden blev romarrättens av Ulpianus formulerade uttalande om att härskarmakten har sitt ursprung från folket, som överlåtit all sin egen makt på härskaren. 670