STATSTEORIER Medeltidens statsteoretiska tänkande behärskades i stor utsträckning av de augustinsk-gregorianska världsstatsföreställningarna (se Augustinus). Thomasab Aquino införlivade de aristoteliska och stoiska stats- och naturrättstankarna i sin stora systembyggnad och skrev en kommentar till Aristoteles’ Politica. En ny, mera differentierad epok i det statsteoretiska tänkandets historia inträder med renässansen, reformationen och nationalstaternas, samt i dem det nationella kungadömets, frammarsch. Machiavelli hävdar statslivets självständighet gentemot både religion och moral och ser statsnyttan som furstens enda mål. Någon »luthersk statslära» i ordets egentliga mening finnes icke. För den luthersk-ortodoxa samhällssynen äro alla tre stånden (se Hustavlan) av Gud själv inrättade, och överheten har fått sin makt av Gud, men Gud har icke bestämt, hur staten skall vara ordnad. Utläggningarna av treständsläran fingo dock under 1600-talet av flera skäl en utpräglad tendens att föredra den monarkiska statsformen. Av stor betydelse blev fransmannen Bodins suveränitetslära: statsmakten i ett rike är absolut suverän, legibus soluta, alldeles oavsett, hur statsformen är beskaffad. (Att överheten är underkastad Guds och naturens lag är dock även för Bodin självklart.) De av monarkomakerna förkunnade teorierna om samhälls- och härskarfördragen vidareutvecklades av den nyare naturrättens grundläggare och systematiker: Grotius, Pufendorf och Thomasius på fastlandet, Hobbes och framför allt Locke i England. Utmärkande för denna nyare naturrätt är i synnerhet, att den alltmer lösgör s. från sambandet med teologien. Pufendorfs stora arbete »De jure naturae et gentium» 1672 blev det grundläggande arbetet i tysk statsteori ända till franska revolutionen. Hobbes’ statsteori, som har mycket gemensamt med epikuréernas, är en utpräglad exponent för tanken på statens allmakt, även i dess förhållande till religion och kyrka. Locke däremot understryker under polemik mot Filmers patriarkaliska statstanke, att medborgarna i staten förbehäålla 671 sig vissa naturliga mänskliga rättigheter, framför allt säkerhet till person och egendom. Det är också naturrättstankarna, som till stor del ligga bakom Rousseaus* samhällsidéer, men han stannar vid samhällsfördraget och slopar härskarfördraget. Folkets herravälde kan aldrig överlämnas till någon annan. I viss anknytning till Platon vänder han sig också mot individualismen och sätter samfunds- eller folkviljan över individens vilja. Humes filosofi undergrävde det naturrättsliga tänkandet och banade väg för de nyare positivistiska s., som utgå från rent empiriska grundvalar. Hegels* historie- och statsfilosofi ser hela tillvaron som en förnuftig, dialektisk utvecklingsprocess. Staten ses icke som en summa av individer utan som en självständig organism, i vilken ärldsanden förverkligar sig. Staten står därför över individerna, och endast i den förverkliga individerna sin förnuftiga bestämmelse. Marxism en* har upptagit Hegels föreställning om historien som en dialektisk utvecklingsprocess men anser denna bestämd helt och hållet av ekonomiska faktorer. Fascismen och nationalsocialismen sökte stöd i en annan sida av Hegels filosofi, den som satte staten före och över individerna. C. J. Boströms s., som varit av mycket stor betydelse i svenskt andeliv, bygger på hans idealistiska filosofi. Staten uppfattas såsom personlighet och som organ för »gudomligheten», varvid stat och kyrka sammanfalla. Som ett par berömda företrädare för nyare positivistiska s. må här slutligen nämnas Georg Jellinek och Hans Kelsen. Se även Andligt och världsligt regemente, Stat og kirke. Litt.: G. H. Sabine, A history of political theory (New York 1937); G. Jellinek, Allgemeine Staatslehre (4 ed. Berlin 1922); E. Troeltsch, Die Soziallehren der christlichen Kirchen und Gruppen (3 ed. Tübingen 1923); G. Andrén, Huvudströmningar i tysk statsvetenskap från tyska rikets grundläggning till 1900-talets början och deras förberedelse i 1800-talets tidigare politiska tän- 672