STIPT under ryskt välde, förlades det östra s:s biskopssäte till Borgå. När landets folkmängd och församlingarnas antal vuxit, ha nya s. inrättats. I nyaste tid har kravet på ökad kyrklig effektivitet verkat i samma riktning. År 1850 inrättades Kuopio s., speciellt med tanke på de vidsträckta områdena i norra och nordöstra Finland. Sedan 1876 Nyslotts s. (Savonlinna) tillkommit, flyttades Kuopios:s biskopssäte 1900 till Uleåborg (Oulu) och fick något senare den nya stiftsstadens namn. Biskopssätet för Nyslotts s. flyttades 1925 till Viborg, vars traditioner som stiftsstad gjorde en sådan åtgärd naturlig. Men förlusten av Karelen ledde till att biskopssätet 1945 åter måste flyttas: S:t Michel (Mikkeli) blev stiftsstad och gav det gamla s. ett nytt namn. År 1923 sammanfördes landets svenska församlingar till ett eget s., som fick sitt säte i Borgå. Det finska biskopssätet fick i stället sin plats i Tammerfors (Tampere). Särskilt med tanke på en effektivisering av de östra gränstrakternas andliga vård inrättades 1939 ett nytt Kuopio-stift. Kyrkomötet har hos landets regering anhållit om två nya s., ett för södra Österbotten och ett för Helsingfors finska församlingar jämte församlingar i huvudstadens omedelbara närhet. Det förra önskemäålet förverkligades 1956, när Lappo s. började sin verksamhet, det senare förslaget är ännu (1956) oavgjort. Finlands evangelisk-lutherska kyrka har alltså (1956) sju biskops-s.: Åbo ärkestift, Tammerfors, Uleåborgs, S:t Michels, Borgå, Kuopio och Lappo s. Tillkomsten av nya s. har påverkat de tidigare s:s områden. Detta har lett till upprepade förändringar av stiftsgränserna, vilket försvagat stiftsmedvetandet och hindrat uppkomsten av en så tydlig egenart och enhetlighet, som utmärker flere av Sveriges s. Se vidare art. om de olika stiften. Litt.: I. Salomies, Suomen kirkon historia 1—2 (Helsingfors 1944—19); W. Schmidt, Finlands kyrka genom tiderna (Sthm 1940); Evangelisklutherska kyrkan i Finland (femårsberättelser avgivna till kyrkomötet för tiden 1947—1951 o. tidigare). G. O.R. 683 Norge. Ordet s. er ved en lov av 1918 avlöst av den gamle norske betegnelse bispedömme (b.) som navn på biskopens embetsdistrikt. Inndelingen av landet i b. skriver seg fra omkring år 1100. För den tid var biskopene mest omreisende misjonsbiskoper. Inntil reformasjonen (1536—37) hadde Norge 3 b.: Oslo, Nidaros, Bergen, Stavanger, Hamar, hvortil kom de 5 b. på Vesterhavsøyene, som hørte under Nidaros erkestol (se Norge). Fra 1153 var Nidaros (Trondheim) sete for erkebiskopen. Hamar b. ble ved reformasjonen slått sammen med Oslo og först gjenopprettet 1863. I 1803 ble de to nordligste fylker skilt ut fra Trondheims stift og fra 1844 organisert som Tromsö stift. Stavanger b. som i 1682 var blitt overfört til Kristiansand stift, ble gjenopprettet 1924 som eget b. I 1947 ble Vestfold og Buskerud fylker skilt ut fra Oslo b. som Tunsberg b., og Hålogaland b. (tidligere Tromsö) ble i 1952 delt i to b., Sör- og Nord-Hålogaland. Det er nå (1956) 9 b. i Norge. B. er et geografisk bestemt embets- og forvaltningsdistrikt. Noe »stiftsbånd» for geistlige embets- og tjenestemenn gjelder ikke i Norge. I tiden etter 1153 hadde man domkapitler som sammen med biskopen var överste myndighet i b. Domkapitlene er ikke blitt formelt opphevet, men deres funksjoner opphörte gradvis etter reformasjonen. Deres gods ble enten inndratt eller overfört til andre formàål. Av bestående b.-organer har man nå stiftsdireksjonen og bispedömmerådet. S tif tsdireksjonen består av biskopen og fylkesmannen i stiftsbyen. Den er tillagt visse tilsynsoppgaver og kirkelig-administrative gjöremaàäl i b. Stiftsdireksjonens opprinnelse kan föres tilbake til kirkeordinansen av 1539 og en forordning av 1672 om »Kirkernes Forsvar». Bispedömmeräd ble opprettet ved en lov av 1933, senere innarbeidet i lov om Den nordiske kirkes ordning av 1953. B.- rådene er tillagt kirkelige og kristelige oppgaver foruten visse forvaltningsgjöremål. BI. a., foretar b.-rådene nominasjon av bispekandidater når et bispeembete er ledig, og 684