ansetter hjelpeprester (med godkjenning av Kirkedepartementet). gså art. de forskjellige b. Se også art. om de forskjellige Kr. H. STIFTELSE. Historiskt sett kan större delen av den egendom, som finnes i kyrkans besittning, sägas ha tillkommit genom s. Med s. menas nämligen överlåtandet av en förmögenhet, som stadigvarande skall tjäna angivet ändamål. Såväl upprättandet av en sådan förmögenhet som förmögenheten själv kallades s., och vi fick kyrkostiftelser, klosterstiftelser o.s. v. Redan den romerska rätten erkände möjligheten att skapa ett särskilt rättssubjekt, en »juridisk person», som kunde vara förmögenhetsägare med ändamàål att på en bestämd plats och för en bestämd krets av personer driva själavård, vårda sjuka och fattiga o.s.v. Den kan oniska rätten utformade sedan de närmare rättsbestämmelserna om s. Om s. gällde byggandet av en kyrka och upprätthållandet av gudstjänstlivet där, erkändes sålunda själva kyrkan (kyrkobyggnaden) och ej den församling, i vilken den låg och som den betjänade, som ägare till sitt gods. Detta kunde ej försäljas eller på annat sätt avhändas utan mäste förbli vid s. för det en gång angivna ändamäålet. Någon ändring i dessa rättsliga principer för s. gjordes ej genom reformationen. De lokala kyrko-s. bestodo, och en sockenkyrka med dess egendom i jord och lösöre betraktades fortfarande som egen juridisk person med äganderätten knuten till denna och ej till församlingen. Med reformationen upphörde emellertid en rad kyrkliga s., som ej längre tjänade något ändamål i en reformerad kyrka, såsom kloster-s., s. för själamässor, för officiets och »den eviga lampans» upprätthållande o.s. v. Deras förmögenhet lades antingen till församlingskyrkornas allmänna egendom, brukades för andra ändamål inom kyrkan, för undervisningen, för de fattiga o.s.v. eller indrogs till staten som »kyrkans överflödiga egendom». I den rättsliga uppfattningen om s. gjordes emellertid djupa ingrepp under de efterföljande århundradena och ej minst genom de 685 [E STIFTELSE olika kyrkorättsliga systemen (se Kyrkorättsliga teorier) och deras syn på äganderätten till kyrkoegendomen. Man kan ej längre tala om vissa för de reformatoriska staterna gemensamma principer, biträdda av den rättsliga uppfattningen i de stater, i vilka de verka. I vissa stater identifierades tidigt kyrkoegendomen, av vilken natur denna än var, och därmed även de kyrkliga s:s egendom, med statens (särskilt genom inflytandet av territorialsystemet). I andra åter tillerkändes lokalförsamlingen eller kommunen — genom kollegialsystemets inverkan — äganderätten till kyrkoegendom även av s.-karaktär. I ytterligare andra stater bibehölls emellertid den gamla rättsuppfattningen, så att s. erkändes som juridisk självbestämmande person. Som rättspraxis t.ex. i Sverige kan i dag sägas gälla, att kyrkor, som tillkommit före 1800-talet, ägas av kyrkan, d.v.s. kyrkobyggnaden, och ej av församlingen, medan de som byggts efter denna tid — d. v.s. efter det att år 1817 socknen blivit erkänd såsom rättssubjekt — rättsligt anses ägas av denna. Numera hänföres kyrkoegendomen i det allmänna språkbruket icke till s., även om t. ex. en domkyrka, som äger egendom, kan inordnas under s. i vidare mening. Den kallas i stället »kyrkans egendom», »kyrkans fasta jordagods» (så i Kyrkolagen 1686) eller »församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom». Ibland användes »anstalt» som offentligrättsligt sammelbegrepp för vad som privaträttsligt motsvarar s. Med kyrkliga s. menas i vanliga fall juridiska personer av äldre eller nyare datum, vilka med en självständig förmögenhet stadigvarande tjäna ett kyrkligt ändamäl. Till s. höra sålunda en rad lokala kyrko-, kapell och församlingshems-s., vilka upprältats av enskilda medel och som fått s:s form för att därmed tillförsäkra resp. kyrka och församlingshem äganderätten till sin egendom, vilken sålunda ej kan brukas för annat ändamäl än det i s.-urkunden angivna och ej heller kan avyttras. Hit höra också de många s. för välgörande ändamål, vilka, då de ej förvaltas av egna styrelser utan 686