STRINDBERG August Strindberg. Fotografi från 1906. »Mäster Olof» (1872, 1878), som romanförfattare med »Röda rummet» (1879), som lyriker med »Dikter på vers och prosa» (1883). Till hans viktigaste verk under 1880-talet hör novellsamlingarna »Svenska öden och äfventyr» (1882—83) och »Giftas» (1884, 1886), självbiografin »Tjenstqvinnans son» (1886—87), skärgårdsskildringen »Hemsöborna» (1887) och de naturalistiska dramerna »Fadren» (1887) och »Fröken Julie» (1888). Vid mitten av nittiotalet genomgick S. en djupgående själskris, infernokrisen, som blev av avgörande betydelse både för hans religiösa och litterära utveckling och vars upplevelser gav honom stoff bl.a. till »Inferno» (1897) och »Legender» (1898) och till dramerna »Till Damaskus» (1898), »Advent» och »Brott och brott» (1899). I sin senare diktning med dess starkt personliga stil och dess ofta framträdande lyriska dröm- 699 stämning närmade han sig i viktiga avseenden nittiotalisterna. Särskilt präglar denna utveckling hans dramatik med av sagospelets teknik influerade verk som »Drömspelet» (1902) och »Stora landsvägen» (1909), historiska dramer som »Gustaf Vasa» (1899) och »Gustaf III» (1903) och kammarspel som »Brända tomten» och »Pelikanen» (1907) men också hans lyrik i »Ordalek och småkonst» (1905) och hans »Sagor» (1903). I prosaverken »Götiska rummen» (1904) och »Svarta fanor» (s.å., tr. 1907) är stilen hänsynslöst satirisk. Vid sidan av kvinnofrågan spelar religiösa problem en central roll i Strindbergs liv och diktning. I hemmet lärde han främst känna en pietistisk fromhetstyp. Modern drogs starkt till Rosenius“, och även styvmodern tillhörde väckelsekretsarna, medan fadern omfattade en mera kärvt kyrklig religiositet. Själv sökte S. en tid, delvis på grund av skräck för följderna av onani, arbeta sig in i pietismen men genomgick aldrig någon omvändelse. Tidvis attraherades han av själva de mörka och asketiska inslagen i hemmets fromhetstyp, men snart reagerade han dock mot denna som alltför livsförnekande och ointellektuell. Till det som stötte honom tillbaka hörde också tron på de eviga straffen, som vid denna tid angripits av bl. a. Chr. J. Boström*. Som en befrielse upplevde han nu mötet med den religiösa liberalismen*, sådan den företräddes av Viktor Rydberg* och den amerikanske unitariern Th. Parker. Det är dess ljusa men kampberedda kristendom han förhärligar i ungdomsdramat »Fritänkaren» (tr. 1870) med dess skarpa angrepp såväl mot pietism och ateism som mot den ortodoxa försoningsläran och helvetesuppfattningen. Den religiösa liberalismen blev för S. endast ett genomgångsstadium på hans väg mot en mera radikal frigörelse fran hemmets kristendom. Till de viktigaste impulser, som S. mottog under denna utveckling, hörde inflytandet från Kierkegaard*. Detta bidrog i början till att ge förnyad aktualitet åt den trots allt inte helt övervunna pietismen men kom snart att utlösa en annan reaktion. S. kunde acceptera det etiska helhets- 700