kravet men aldrig nå fram till det religiösa stadiet. Av Georg Brandes lärde han sig senare att i Kierkegaard se en representant för den ute i Europa övervunna reaktionslitteraturen. Inte minst kontakten med bröderna Brandes (se Brandesianismen*) kom honom att ifrågasätta möjligheten att förena en religiös ståndpunkt med en modern livsåskådning. I samma riktning verkade H. Th. Buckles »Civilisationens historia i England», vilken »bröt väg för den nya världsåskådning, som med undanskjutande avy frågan om himlen framhåller som en plikt att leva på jorden, odla den och gagna varandra». Mindre betydelse fick för S. de naturvetenskapliga teorier han mötte bl.a. hos Moleschott och senare hos Darwin, men de bidrog dock till den uppluckring ay hans religiösa inställning, som präglade 70-talet och speglar sig i de olika versionerna av »Mäster Olof» med dess avfällingsmotiv. Processen fortsatte under förra hälften av 80-talet, och i »Sömngångarnätter» (1884) gäller ett ay avskeden kyrkan, som väl givit stämning men ingen lösning på livets gåta och som vid konfirmationen gjort honom till menedare. Kristus har här fått hans egna drag av tvivlare och pessimist. I första delen av »Giftas» gör han det angrepp på nattvarden, som ledde till tryckfrihetsåtal. Fortfarande höll han dock fast vid gudstron och odödlighetstanken. Först 1885 framträdde han som ateist. Han menade sig nu ha funnit, att historien lika litet som hans eget liv vittnade om existensen av en rättfärdig Gud och att de religiösa föreställningarna varit ett hinder för människan. Den senare synpunkten framstod för honom i ny belysning efter hans kontakt med Nietzsche*. I motsats till exempelvis J. P. Jacobsen kunde S. aldrig i darwinismen finna en acceptabel ersättning för kristendomen, och än mindre kunde han tillfredsställas av en genomförd monistisk materialism. Det dröjde inte länge, förrän själva naturen för honom började få drag av en nyckfullt skapande konstnär. Samtidigt intresserade han sig allt starkare för det hemlighetsfulla i själslivet, för fenomen som hypnotism och suggestion och sökte psykologiskt förklara 701 STRINDBERG t.ex. bönens makt. Delvis sammanhängde denna hans inriktning med hans egna psykiska sjukdomstillstånd, delvis framkallades den av ockulta tidsströmningar framför allt i Frankrike. Under infernokrisen med dess sinnesillusioner och ångesttillstånd blev det allt tydligare, att S. på nytt var på väg mot en religiös grundsyn. Viktiga impulser mottog han under denna utveckling dels av katolskt fromhetsliv i sin andra hustrus hem, dels av Swedenborg*, som han först lärde närmare känna genom Balzacs romaner Séraphita och Louis Lambert. En central roll i denna S:s infernoreligiositet spelar till en början föreställningen om »makterna», ett begrepp, som visserligen förekommit långt tidigare i hans författarskap men som nu anknyts bl.a. till de ockulta spekulationerna kring de s.k. elementalerna. Snart återvänder emellertid S. till tron på en om än okänd Gud, vars hemlighetsfulla ledning han tycker sig spåra i sitt eget liv. Därmed försvinner dock inte hans intresse för ockultismen; med iver studerar han bl. a. J. Böhme*, F. Baader, J. A. Kerner, C. du Prel, H. Blavatsky och H. Rivail. Speciellt intresserar honom möjligheten av andlig fjärrverkan och den romantiska tanken på den mänskliga viljans förmåga att objektivt förändra naturen liksom de föreställningar om en nemesis divina, som han mött bl.a. hos Linné* och hos M. A. Goldschmidt och finner bekräftade i sitt eget liv. Ofta kretsar hans tankar kring skuld och straff och inte minst kring det ställföreträdande lidandet i vidaste mening. Inför dogmerna är S. eljest i stort sett relativt likgiltig; i »Religiös renässans eller religion mot teologi» (1910) menar han, att »man kan låta dem så sakta falla i glömska», och från helvetesläran tar han konsekvent avstånd. Hans inställning blir alltmer synkretistisk. För katolicismen bevarar han ett starkt intresse, och bland icke kristna religioner, som tilltalat honom, nämner han islam och framför allt buddhismen. Själv betecknar han religionen som »Anschluss mit Jenseits», som »förnimmelsen av det oändliga» och som »ett stilla ackompanjemang till livets entoniga vardagsmelodi». Dess betydelse i hans eget liv an- 702