STRÄNGNÄS STIFT ser han främst ha varit, att den räddat honom från vansinnet, hindrat honom från att bli en omänniska och fyllt ut tomheten i hans tillvaro. S:s Samlade skrifter utg. i 55 bd. under red. av J. Landquist (1912—21). Samlade otryckta skrifter i 2 bd. (1918—19). S:s brev utges sedan 1948 av Strindbergssällskapet under red. av T. Eklund. Litt.: Av den synnerligen omfattande 5:s-litteraturen må som huvudarbeten nämnas E. Hedén, S. (Sthm 1921); M. Lamm, Strindbergs dramer 1—2 (Sthm 1924—26); dens., A. S. 1—2 (1940—42); T. Eklund, Tjänstekvinnans son (Sthm 1948); G. Brandell, S:s Infernokris (Sthm 1950); A. Hagsten, Den unge S. 1—2 (Lund 1951); H. Lindström, Hjärnornas kamp (Uppsala 1952); N. Norman, Den unge S. och väckelserörelsen (Lund 1953). Speciellt religiösa problem behandlas dessutom bl.a. i M. Lamm, S. och makterna (Uppsala 1936) och J. Kulling, Att spjärna mot udden (Falun 1950). Utförlig bibliografi bl. a. i de nämnda arbetena av G. Brandell och 7T. Eklund. FE. Ud STRÄNGNÄS STIFT omfattar Södermanland utom delar ay Södertörn samt Närke och är med en areal av 12.181,13 km’ och en folkmängd av 428.039 personer ett av svenska kyrkans mindre stift; endast Visby och Stockholms stift ha mindre ytvidd och blott Karlstads och Visby stift lägre invånarantal. På grund av stiftets centrala läge ha emellertid betydelsefulla såväl kyrkliga som nationella händelser ägt rum inom dess område. Stiftets gränser ha genom tiderna i stort sett varit oförändrade; 1942 lades dock stora delar av Södertörn till det nybildade Stockholms stift“ ; i samband med kommunreformen 1952 förlorade stiftet också Kung Karl och Torpa samt Kvarsebo församlingar som överfördes till Västerås resp. Linköpings stift. S. hade 1955 153 församlingar med 213 präster (166 i aktiv tjänst). S. omnämns första gången i ett omkring 1120 för den påvliga kurian upprättat utkast till en universalförteckning över den romerska kyrkans provinser. Här uppräknas bl. a. Tuna och Strängnäs. Arkeologiska vittnesbörd styrka, att Eskilstuna omkring år 1050 varit biskopssäte för den omgivande rekarnebygden. Eftersom Eskilstuna vid 703 denna tid var stapelorten för Närke, kan man förmoda, att detta landskap ursprungligen lytt under tunabiskopen. I ett påvebrev från början av 1170-talet räknas Närke till S., varför tunastiftet dessförinnan bör ha upphört att existera. Till tunastiftet har traditionen knutit missionsbiskopen Eskil, som skall ha stenats 1080. Den andre av sörmlänningarnas apostlar, Botvid, som mötte döden o. 1120 på Rågö i Tystberga skärgård och Rönö härad, fick sin martyrgrav i Botkyrka. Just i denna trakt ägde den första mera stadigvarande sörmländska missionen rum med en blomstringstid o. 1020—1040 men med begynnelsen redan vid sekelskiftet. I fråga om stiftets kyrkliga liy under medeltiden torde i synnerhet det rikt förgrenade klosterväsendet böra framhällas. S. kan uppvisa en större variation av ordnar än de andra stiften. De äldsta klostren äro cisterciensiska: munkkolonin i Viby, som gav upphov till Saba eller Julita kloster, och de båda nunneklostren Riseberga i Närke och Vårfruberga i Södermanland. Landets enda johanniterhus var länge beläget i Tuna med Sankt Eskils kyrka och martyrens grav. Är 1268 slogo sig dominikaner ned i Strängnäs och ett tiotal år senare franciskaner i Nyköping. Men utom de vanliga tiggarordnarna kommo också andra, sällsyntare ordenssamfund till olika delar av stiftet: karmeliter till Örebro, kartusianer till Gripsholm, Pacis Mariae, och antoniter till Ramundeboda. Vid medeltidens slut hade stiftet alltså icke mindre än nio kloster eller konvent, tillhörande sju olika ordenssamfund. Redan under medeltiden hade S. framstående personligheter på biskopsstolen, varifrån tidtals också ett mycket stort politiskt inflytande utgått. Den mest bekante biskopen är Tomas Simonsson, Engelbrekts vän och författare till den bekanta sången om friheten. Engelbrekts grav i Örebro Nicolaikyrka var intill medeltidens slut en ansedd och livligt besökt vallfartsort. Från Örebro stammade Olaus och Laurentius Petri, och i Strängnäs valdes Gustav Vasa till konung 1523. I den liturgiska striden* blev den ställning, som intogs av stiftets prästerskap, av avgörande betydelse. 704