SWEDBERG Jonae 1585—1607; Laurentius Paulinus Gothus 1609—1637; Laurentius Olai Vallius 1637— 1638; Jacobus Johannis Zebrozynthius 1639— 1642; Johannes Matthiae 1643—1664; Erik Gabrielsson Emporagrius 1664—1674; Karl Lithman 1674—1686; Erik Benzelius 1687—1700; Johannes Bilberg 1701—1717; Daniel Nordlindh 1717—1728; Daniel Lundius 1731—1747; Erik Alstrin 1749—1762; Jacob Serenius 1763—1776; Karl Jesper Benzelius 1776—1793; Stefan Insulin 1793—1803; Johan Adam Tingstadius 1803— 1827; Per Thyselius 1829—1838; Hans Olof Holmström 1839—1852; Thure Annerstedt 1852 —1880; Adam Theodor Strömberg 1881—1889; Uddo Lechard Ullman 1889—1927; Sam Stadener 1927—1933; Gustaf Aulén 1933—1952; Dick Helander 1952—1954; Gösta Lundström 1955—. Litt.: K. A. Hagström, Strengnäs stifts herdaminne 1—4 (Strängnäs 1896—1901); S. Lindqvist, Den helige Eskils biskopsdöme (Antikvarisk tidskrift för Sverige 22: 1; diss. Sthm 1915); T. Lundén, S:t Eskil och S:t Botvid. Södermanlands skyddshelgon (i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria 37, utg. av Södermanlands fornminnesförening, 1944); G. Carlsson, Biskop Tomas av Strängnäs (Sthm 1955); Örebro läns hembygdsförbunds årsbok (från 1952). Årsbokens olika årgångar inrymma liksom den sörmländska motsvarigheten, Sörmlandsbygden (från 1932), värdefullt stoff. I. Simonson, Stockholms plats i den kyrkliga indelningen (i Kyrkohist. årsskr. 1928); Å. Andrén, Uppsala möte 1593 och strängnäsbeslutet »Om ceremoniernes bortlegning» (K. hum. vetensk. samf. i Lund, Årsber. 1952/53); K. Henning, Strengnäs stift under den liturgiska striden (Strängnäs 1893); R. Murray, Stockholms kyrkostyrelse intill 1630-talets mitt (diss. Lund 1949); H. Lundström, Laurentius Paulinus Gothus. Hans lif och verksamhet 1—3 (Uppsala 1893—98); H. Afzelius, E. Benzelius d. ä. (Sthm 1897—1902); L. Hagberg, Jacob Serenius’ kyrkliga insats (diss. Lund, Sthm 1952); H.S. Nyberg, Johan Adam Tingstadius (i Svenska akademiens handlingar ifrån år 1886. D. 62, 1951); R. Redelius, Episkopatets ställning till de sociala och religiösa rörelserna i Närke under 1800-talets senare hälft (Sthm 1942); C. Lönroth, Ur väckelserörelsernas historia i Närke under adertonhundratalet (synodalavh. f. prästmötet i Strängnäs 1936; Sthm 1936); Svenska synodalakter efter 1500-talets ingång. Samlade och utg. av H. Lundström (i Skrifter utg. af Kyrkohist. föreningen 1903—11) ; Prästmöteshandlingar fr.o.m. 1847; Till hembygden. En julhälsning till församlingarna i Strängnäs stift från präster i 707 stiftet 1904—20, fr. o. m. 1921 utg. av stiftsrådet; Strängnäs stift i ord och bild (Sthm 1948; av flera förf.; viktig genom sina många illustr. och källhänvisningar); Sörmländska kyrkor 1—9. Utg. av Södermanlands hembygdsförbund under red. av 1. Schnell (Nyköping m. fl. 1940— 42; särsk. specialuppsatserna); Regium Gustavianum Strengnense MDCXXVI—MCMXXVI. Minnesskrift utg. av Strängnäs läroverks kollegium genom A. Falk (Strängnäs 1926; bl. a. om stiftsbiblicteket); Strängnäs stads historia (under utgivande); M. Essén, Sörmlandslitteratur. Bibliografi sammanställd ... (Sörm. handl. 7, Nyköping 1939). B.-E. B. STÂND, se Hustavlan. STÄLLFÖRETRÄDANDE LIDANDE, sc Försoning. SUOMISYNODEN, se Finsk-amerikanska kyrkosamfund. SUPRANATURALISMEN, se Upplysningen. SWEDBERG, Jesper, svensk biskop och psalmdiktare (1653—1735), var av gammal bergsmanssläkt och förenade i sin person gammalluthersk kyrkotradition, ohämmad folklig övertro och framsynt kyrklig reformiver. Under studieåren i Uppsala tillägnade han sig den fromme och lärde teologiprofessorn Martin Brunnerus’ biblicistiska kristendomssyn. Avgörande betydelse för hans utveckling fick den stora utländska resa som han företog 1684—1685 och varunder särskilt det engelska fromhetslivet gav honom många impulser. Efter hemkomsten ägnade han sig med outtröttligt nit åt den regementspastorstjänst som han erhāållit före utlandsfärden. Snart nog utnämndes han till hovpredikant hos Karl XI. Denne uppskattade mycket sin energiske och frispråkige hovpräst och styrde om att han kallades till professor i Uppsala 1692. Där verkade S. i ett årtionde och blev en centralgestalt i det akademiska livet genom sitt breda gemyt och sin praktiska läggning. Någon vetenskapsman var han icke men vann både kollegernas och studenternas förtroende. Särskilt vinnlade han sig om den praktiska prästutbiľldningen. Tack vare Karl XI:s förtroende utnyttjades 708