SWEDENBORG Emanuel Swedenborg. Oljemålning av okänd konstnär. Frankrike och Tyskland. S. utnämndes 1716 till eo. assessor i Bergskollegium och var under 1720-talet upptagen av sina sysslor i kollegiet men arbetade dessutom flitigt inom naturvetenskaperna. Under 1730-talet, då S. tidvis var tjänstledig för resor utomlands, planlade, skrev och publicerade han omfångsrika naturfilosofiska och biologiska verk, som spände över vidsträckta områden: metallurgi, praktisk astronomi, geologi och matematik; 1741 blev han ledamot av Vetenskapsakademien. Sedan S. lämnat sin tjänst i Bergskollegium, levde han framgent som förmögen privatman, helt upptagen av den profetiska kallelse, som nu blivit det enda räsentliga för honom. Sitt hem hade han på Söder i Stockholm, men under ibland mångåriga resor vistades han utrikes, mest i Amsterdam och London, där han publicerade sina religiösa arbeten. S. avled i London. S. är, i all sin egendomlighet, en av Sveriges djupsinnigaste religiösa tänkare. Till att börja med var S. övertygad materialist, men under 1730-talets lopp blev han lång- 711 samt en annan. Han övergav materialismen och gled över i nyplatonsk gudsmystik. 5S., som nu sysslade med biologiska problem, framlade sina nya resultat i »Oeconomia regni animalis» (1740—41). Han förandligade nu allting, också materien. Universum liksom den enskilda människan var ett utflöde av det gudomliga ljuset; människans uppgift var att öppna sig för detta. S. hade blivit teosof. Omslaget hade beledsagats av egendomliga psykiska upplevelser. 1736, i Amsterdam, överfölls S. av en salig hänryckning; han började nu uppteckna drömmar och syner. Alltjämt fortsatte han dock sitt vetenskapliga arbete och först 1743—45 kom den avgörande religiösa krisen; S. har vittnat om den i feberaktiga dagboksanteckningar (»Drömboken», tr. 1859). S., åter i Amsterdam, upplevde extaser och hallucinationer, våndades under sina synder och bad i ångest och tårar om förlossning. Nu först mötte han Kristus, han fördjupade sig i Bibeln och en vårdag 1745 rämnade förlåten: Herren kallade honom till profet, himmel och helvete öppnades. Framgent levde $S. i andarnas värld, i dagliga visioner och samtal trädde han i förbindelse med den. Han hade blivit andeskådare. Sannolikt var han nu sinnessjuk. Från krisåren härrör S:s »De cultu et amore Dei» (1745), en fri, mytisk behandling av den bibliska skapelseberättelsen, delvis präglad av daggfrisk klarhet. Inspirerad av antik diktning och sannolikt av Milton, har S. i några scener nått verklig poetisk glans. Sin nya himmelska visdom framlade S. i en väldig litterär produktion, alltid på latin. Till stor del består den av allegoriska bibeltolkningar, hopplöst monotona för den oinvigde; huvudverket är här »Arcana coelestia» (8 vol., 1749—56). Systematiska läroskrifter äro »De coelo et de inferno» (1758), »De divino amore et de divina sapientia» (1763) och »Vera christiana religio» (1771). Det visionsmaterial som bildade underlaget för S:s hela förkunnelse, finns samlat i hans stora andliga dagbok, »Diarium spirituale» (tr. postumt, eng. övers. 1883—1902). S:s teologi präglas av sträng moralism. Människan skall pånyttföda sig i sitt lever- 712