kyrkan i Sverige eget jurisdiktionsområde med ärkebiskopen som sin främste styresman och med provincialkonsiliet — kyrkomötet — som sitt högsta beslutande organ. Med sin stiftsindelning, sina biskopar och domkapitel och sitt provincialkonsilium ingick S. vid reformationen i ett nytt skede som Rom -fri kyrka. Även om konungen-staten därvid i många stycken övertog påvens befogenheter i kyrkoprovinsen och bl.a. i hög grad beskar kyrkans egendom, fortsatte dock kyrkan att vara en egen storhet inom riket, som väl fick allt starkare organisatoriska förbindelser med staten men eljest förblev en självstyrande korporation. På grund avy sina förbindelser med staten kallas S. statskyrkan* och denna benämning är den i det allmänna språkbruket mest förekommande. Själv avböjer S. att kalla sig så, dels därför att namnet ger en oriktig föreställning om dess relation till staten — S. är icke en statsinstitution och allraminst »staten såsom organiserad för religiösa ändamål» — dels därför att detta namn icke utsäger något om kyrkans innersta avsikter och mål. S. kallar sig i stället folkkyrkan för att därmed markera såväl att den omfattar folkets flertal som att dess målsättning är att med sitt budskap nå ut till alla och att ej som »föreningskyrka» avgränsa medlemsskapet till de bekännande kristna. S. omfattar c:a 97 % av landets befolkning, även om i denna siffra rymmes såväl största delen av frikyrkofolket som de som äro religiöst indifferenta och endast bevara sambandet med S. genom det yttre medlemsskapet. Samtidigt som S. är folkkyrkan, omspännande folkets flertal och på grund av denna sin storleksordning anknuten till staten på ett annat sätt än andra kyrkosamfund, är den ett trossamfund vid sidan av andra sådana (så enligt religionsfrihetslagen 1951), med principiellt samma rättigheter och skyldigheter i samhället som dessa. : Medlemsskap. Under bortåt tre århundraden efter reformationen var varje inom riket boende förpliktad att tillhöra S. Toleransediktet 1781 tillät främmande trosbekännare att som nyblivna svenska medbor- 721 SVENSKA KYRKAN gare behålla sin religion, men först dissenterlagen 1873 — gällande till 1951 — gav svenskar av annan kristen tro rätt att bilda egna församlingar med statligt erkännande och att utträda ur S. Enligt den nuvarande religionsfrihetslagen 1951 är ingen skyldig att tillhöra S. — med undantag av medlemmar av konungahuset och statsrådet — lika litet som något annat trossamfund. Varje vuxen svensk medborgare har rätt att utan prövning utträda ur S., och föräldrar bestämma därvid över sina minderåriga barn. Men i överensstämmelse med S:s karaktär av folkkyrka betraktas varje svensk såsom tillhörande S. genom födelsen, såvida föräldrarna eller endera av dem tillhör den. Utlänning blir vid upptagandet som svensk medborgare betraktad som tillhörande 5S. om han förut varit evangelisk-luthersk trosbekännare och ej anmält, att han icke vill inträda i den. Lära. S. är en evangelisk-luthersk bekännelsekyrka. När under reformationstiden den romersk-katolska kyrkoläran avvisades, infördes ej till en början en formulerad lärobekännelse i stället för den avvisade. Den för religionsskiftet betydelsefulla riksdagen i Västerås 1527* hänvisade endast till den heliga Skrift. Och även om reformationen i ren luthersk anda senare fick sin stadfästelse, förblev Skriften alltjämt den enda läronormen i S., såsom det ocksä angavs i Kyrkoordningen 1571. Först efter den liturgiska striden* och det direkta rekatolicieringsförsöket efter denna, fogade Uppsala möte 1593* Augsburgska bekännelsen till Skriften som läronorm. Regeringsformen 1634 fogade härtill Luthers katekes, som redan länge i kyrkolivet haft ställningen som »en kort summa av den heliga Skrift». I den ännu gällande kyrkolagen 1686 förklaras S:s lära vara den tro, som är »grundad uti Guds heliga ord och författad uti de tre huvudsymbolis jämväl uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen av är 1530, antagen i Uppsala möte 1593 samt uti hela s.k. libro concordiae förklarad». Då emellertid regeringsformen 1809 endast nämner Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut som förklaring pâ S:s lära, 722