SVENSKA MISSIONSFÖRBUNDET kor māåste hela tiden hållas i sikte. Under Totties nio år i S:s tjänst kom så, teoretiskt som praktiskt, kyrkomission att slå rot på luthersk mark, där tidigare endast sällskapsmission varit tänkbar. Den nationella kyrkotanken har sedan hållits levande genom åren. Efterhand ha självständiga kyrkor bildats på missionsfälten både i Indien och Afrika med egen konstitution och självstyrelse. Sålunda bildades år 1921 den indisk-lutherska tamulkyrkan med biskopsämbete och kyrkoråd. Även en zulukyrka i Afrika har tagit gestalt med biskop och synodalråd. I Syd-Rhodesia äger kyrkan synodalråd. Episkopal författning är principiellt fastställd. Tottie efterträddes närmast av docenten Hjalmar Danell, och tjänsten som ledare av S:s arbete kom så småningom att betecknas »missionsdirektor». S:s periodiska publikation har förutom årsredogörelser varit »Svenska kyrkans missionstidning» alltifrån 1876 med en upplaga 1956 av 32.000. Litt.: G. Brundin, En missionerande kyrka. Svenska kyrkans mission genom 50 år (Sthm 1924); Svenska kyrkans mission 75 år (Sthm 1929); B. Sundkler, Svenska missionssällskapet. Missionstankens genombrott och tidigare historia i Sverige (diss. Uppsala 1937); H. Brundin, Uppsala som missionscentrum (i Julhälsning till församlingarna i Ärkestiftet, Uppsala 1954). Hj. B—n SVENSKA MISSIONSFÖRBUNDET är Sveriges största frikyrkliga trossamfund. Det bildades 1878 med ändamål »att förena kristna missionsföreningar eller församlingar i landet till gemensam verksamhet för såväl inre som yttre mission». Historia. S. har sina rötter i den form av evangelisk-luthersk kristendom, som nyevangelismen innebar och som fick sitt samlande organ i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen*. Här saknades icke frikyrkliga tendenser. Redan i början på 1860-talet framträdde s.k. nattvard sföreningar. Lekmännen väjde icke för att, om sà behövdes, taga nattvardens administration i egna händer. Däri låg en protest mot sedvanenattvardsgångarna och samtidigt ett positivt intresse att framhäva livsgemenskapen genom levande personlig tro. 731 Utvecklingen påskyndades, då prästmannen A. Fernholm (1840—1892) erhöll tjänstledighet genom Kungl. Maj:t för att dels hjälpa ett 70-tal föreningar i Närke och östra Värmland med deras nattvardsfirande, dels börja en skola för utbildande av predikanter åt dem. Missionsskolan,$S:s nuvarande predikantseminarium, började 1871 i Kristinehamn — några år före 8S:s stiftande. Uppslaget kom från dåvarande ecklesiastikministern. Avgörande för den vidare utvecklingen blev dels »den waldenströmska försoningsläran», dels nattvardsstriden 1876—78. P. P. Waldenström’ var efter €. 0. Rosenius" död de frikyrkliga lutheranernas lärofader genom »Pietisten». När han 1872 förnekade, att Jesu försoningsdöd innebar Faderns blidkande, och 1875 även förnekade världens försonande och strax därefter började taga aktiv del i nattvardsstriden genom pingstnattvardsgången i Uppsala missionshus 1876 och arbetet med nattvardspetitionen, ströks han av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som provinsombud. Detta blev signalen till S:s bildande, varvid initiativet dock icke togs av Waldenström utan av komministern E. J. E k m a n (1842—1915) och kolportören C. J. Nyvall, som arbetade för ett sällskap eller samfund, som kunde samla alla på det kristna livets grund — oberoende av åsikter i läror och formfrågor. Principer. Organisation. I enlighet med sistnämnda princip har S. aldrig antagit någon formulerad trosbekännelse och alltså icke heller formellt anslutit sig till Waldenströms syn på försoningen. Reellt har dock Waldenströms lära om Gud Faderns »fromhet» och kärlek behärskat förkunnelsen inom S:s församlingar liksom också hans syn på rättfärdiggörelsen och helgelsen. Uppenbarad, icke förvärvad gudomlig nåd har på detta sätt blivit ett grundmotiv i förkunnelsen liksom också maningen: låten försona eder med Gud. S. är ett kongregationalistiskt samfund (jfr Kongregasjonalisme) med fria, självständiga lokalförsamlingar. Församlingstankens innebörd har från början varit att den 732