SYDAMERIKA öster. Därjämte finnas alla tänkbara blandningar, oftast människor utan sociala eller kulturella ambitioner. Rasproblemet träder ej starkt i dagen men är latent levande och skapar spänningar. Invandringen från Europa har efter de båda världskrigen varit stor. Merkantilt befinner sig S. i stark utveckling. Den snabbt växande industrialismen behärskas av de vita; under dess inflytande trängas indianerna tillbaka. Liksom Mexiko* och Mellanamerika ha haft sina gamla kulturer har S. haft in k akulturen, isin tur arvtagare till en äldre, relativt högvärdig kultur. Den är märklig genom sin centralt administrerade förvaltning och kultur, sina byggnadsverk av egenartad fulländning, sina högt drivna odlingar och sin mytologiskt kosmogoniska religion. I dess statsabsolutism möter oss ett drag av hårt kontrollerande förmynderskap. Varken hos de inkastyrda stammarna eller hos andra indianstammar möter oss originella eller tidigare okända utgestaltningar av det religiösa livet. Den av Francisco Pizarro och konkvistadorerna företagna uppgörelsen med inkan innebar också en religiös kamp; i erövringen ingå både drag av guldtörst och imperialism och av missionsiver. Denna kamp har också låtit oss känna bestämda drag i inkafolkens religiösa ordning och föreställningsvärld. Man dyrkade Inti och Quilla, solens och månens gudomligheter. Med solkulten, som krävde människooffer, förbands inkan som solens son, vilken åtnjöt gudomlig dyrkan. Men över de nämnda gudarna stod Viracocha, jämförbar med Mexikos Quetzacoatl, och högst av alla Pachamamac, den universelle skaparguden, även uppfattad som ren ande, så helig, att han ej fick avbildas. Inkaväldets indianer kunde, resignerade över utgången av striderna med erövrarna, tolka denna såsom Pachamacacs vilja, och vända sig till missionärerna och mottaga kyrkans budskap; deras egna gudar hade svikit dem. Sedan portugiserna i början av 1500-talet ernått herraväldet i öster och någorlunda tryggat besittningen av vad som senare blev Brasilien, och spanjorerna nästan samtidigt med svek och blodsutgju- 751 telse slagit ned inkaväldets motstånd i norra och västra delen av S., där Peru blev erövrarnas kärnland och det nyanlagda Lima det södra vicekonungadömets huvudstad — Mexiko var huvudstaden i det norra väldet — vidtog den mera fredliga penetrationen av landet. I det sedermera spansktalande $S. följde ovanligt raskt ett kyrkligt missions- och organisationsarbete med tidigt byggande av kloster och kyrkor. De båda nämnda städerna fingo år 1551 katolska universitet, grundade av Karl V; den spanske konungen utövade i påvens ställe utom i lärofrågor mäålsmanskapet över kyrkan i S. Det kyrkliga livet där präglades av de för den spanska kyrkan karakteristiska dragen, dock så att mystikernas inflytande trängdes tillbaka och det ofta med mystiken förbundna praktiska draget starkt trädde fram. Själva kristningen blev naturligtvis oftast ytlig och indianerna ha till i dag brukat en form av dubbel religiös bokföring. Munkar och präster trädde emellertid i erövrarnas spår. Den nära förbindelsen mellan kyrkan och den civila administrationen ledde till vissa mot indianerna riktade maktmissbruk, men i stort sett ha präster och bröder bland dominikaner, franciskaner och jesuiter värnat indianernas rätt. År 1570 infördes ink visitionen och fick sitt huvudsäte i Lima. Den åtnjöt egendomligt nog, till en början som ett organ för enheten, den religiösa och nationella, viss aktning. Den gick heller inte i S. hårdhänt fram som i Spanien; autodaféerna voro jämförelsevis få. Indianerna voro på grund av sin fåkunnighet undandragna dess verksamhet. Småningom och mycket tydligt under upplysningstiden slog dock stämningen mot inkvisitionen om i hat, och vid befrielsekrigen upphörde denna organisation, avskydd och föraktad. I det jättelika landområde, som nu är Brasilien, var befolkningen ursprungligen relativt gles och kulturellt lägtstående. Det tog lång tid att här organisera det kyrkliga livet. Om dettas uppbyggande ha jesuiterna särskilt inlagt förtjänster, likaså om landets bildningsliv till framemot 1760-talet. Sedan göra sig andra inflytanden också gällande. Det hade bl. a. stor betydelse, 792