medvetet anknytningen mellan tros- och kyrkoliv och skolundervisning, bibelspridning, sjukvård och sociala insatser i folklivet. De kunna under åskådlig tid icke bliva någon majoritetsriktning. Deras betydelse är emellertid ej blott att söka i deras direkta inflytande, som stadigt växer, de betyda även mycket genom att verka reaktiverande på den romerska kyrkan. Litt. om S., dess religiösa och kyrkliga förhållanden, är oerhört omfattande. En utförlig bibliografi är lättast tillgänglig i Mörners nedannämnda verk, där latinska, spanska och portugisiska huvudarbeten äro upptagna. Något överskådligt och grundligt arbete om de evangeliska kyrkornas och gruppernas historia och omfattning finns ej tillgängligt, man är hänvisad till den omfattande tidskriftslitteraturen och de enskilda samfundens skildringar. Se f.ö. W. Sievers, Süd- und Mittelamerika (3 ed. Leipzig 1914); H. Boehmer, Die Jesuiten (3 ed. Leipzig 1913); Maria Fassbinder, Der »Jesuitenstaat» in Paraguay (Halle 1926); M. Mörner, The political and economic activities of the jesuits in the La Plata region. The Hapsburg era (Sthm 1953); John. A. Mackay, That other Spanish Christ (New York 1933); dens., That other America (New York 1935); J. Lloyd Mecham, Church and state in Latin America (Chapel Hill 1934); W. Stanley Rycroft, On this foundation. The evangelical witness in Latin America (New York 1942); J. M. Davis, How the Church grows in Brazil (1943); J. J. Considine, Call for forty thousand (New York 1946; rom.-kat.); N. Bååthe, Folk med färg. Latinamerikanska strövtåg (Sthm 1950); G. Arciniegas, The state of Latin America (London 1953); P. Begrich—H. Wiemer, Fragmentos históricos compilados por ocasião em Petropolis (Rio de Janeiro 1954; parallelltext på tyska); Latinamerika. Statistiska uppgifter (Sthm 1954); W. L. Schurz, This new world (New York 1954); E. Ryan, The Church in the South American republics (Maryland 1954). E. Mm SYDINDIENS KYRKA är ett resultat av ekumeniken — vår egen tids »great new fact» (W. Temple) —, som präglar mycket av den kyrkliga debatten under 1900-talet. Från 1910 års världsmissionskonferens i Edinburgh (se Missionsråd) fram till år 1950 räknar man mer än 90 olika kyrkounionsförsök i skilda delar av världen. De flesta av dessa syftade till interkommunion, federation eller union mellan konfessionellt 757 SYDINDIENS KYRKA likartade samfund, men viktiga transkonfessionella unionsprojekt realiserades också. S. (»Church of South India», C.S.I.) är unik därutinnan att den förenar episkopaler och icke-episkopala samfund. Bildad år 1947 utgjorde S. en förening av Sydindiens fyra anglikanska stift, fyra metodistiska (icke-episkopala) synoder samt ett år 1908 skapat federativt samfund, kallat »South India United Church» (SIUC), bestående av kongregationalister, presbyterianer och reformerta. Kyrkans medlemsantal är 1.100.000, fördelade på 14 stift, med f.n. 7 indiska och 7 västerländska biskopar, av vilka åtskilliga före år 1947 tillhörde de icke-espiskopala samfunden. Som missionsfält erbjöd Sydindien vid århundradets början den splittrade bild som ofta är karakteristisk för protestantismens missionsinsats: ett stort antal sinsemellan icke samordnade missionsorganisationer i en kompakt hinduisk miljö. Organisatoriskt sökte missionerna komma till rätta med situationen genom sin s. k. comity-princip, som innebar en genom allmän överenskommelse gjord missionsgeografisk uppdelning av landet: i Tinnevelly-distriktet fick endast anglikansk mission arbeta, i sydöstra Travancore endast kongregationalister, i Hyderabad metodister, o.s.v. Indiern V. S. Azariah (d. 1945), biskop av Dornakal, som skulle bli enhetsrörelsens indiske ledare och som själv ägde en genomtänkt anglikansk åskådning, ironiserade över denna missionernas princip: »Jag är anglikan, icke på grund av teologi, utan på grund av geografi». Det var samme Azariah vilken såsom biskop av Dornakal gav uttryck åt den indiska kyrkans djupa angelägenhet och patos inför protestantismens splittring: »Enheten kan tillåtas vara ett endast teoretiskt önskvärt ideal i Europa och Amerika, men den är vital för kyrkan på missionsfälten. Kristenhetens splittring är måhända en källa till svaghet i kristna länder, men i icke-kristna länder är den en synd och en stötesten.» Påverkan från Faith-and-Order-rörelsens amerikanska pioniärer, Charles H. Brent och Newman Smyth, ledde till ett sammanträde i Madras 1910. Därpå följde förhandlingar 758