SYDINDIENS KYRKA mellan anglikaner och det icke-espiskopala samfundet SIUC. Är 1925 inträdde metodisterna som förhandlingspart, och fyra år senare kom ett första konstitutionsförslag. Efter intensiva debatter i Indien och Västern tog man àr 1947 det avgörande steget. De starkast pådrivande faktorerna i enhetsrörelsen voro: 1. Den evangelisatoriska uppgift som kyrkorna i Sydindien sågo sig ställda inför. De väldiga massrörelserna bland de kastlösas millioner i Teluguområdet och Tamiland utgjorde en kallelse som ingen enskild kyrka ensam kunde motsvara. Blott som organiskt enad kyrka hoppades man kunna gripa det stora tillfället. 2. Växande indisk nationalism gjorde frågan om bundenheten vid Västerns denominationella specialiteter alltmera pockande. För Sydindiens kristna tillkom de språkligt närbesläktade dravida-folkens självmedvetande. 3. Faith-and-Order-debatten i Västern, särskilt i engelsk teologi, stod i ständig stimulerande växelverkan med diskussionen i Sydindien. Anglikanska och kongregationalistiska patristiker lämnade material till att genomföra kyrkounionen enligt Gamla Kyrkans förebild. Framför allt den engelske Bombaybiskopen E. J. Palmer (d. 1954) anlade denna totalsynpunkt på kyrkans författning. Formellt kunde man redan tidigt enas om kyrkans grundval i enlighet med den anglikanska s.k. Lambeth Quadrilateral av år 1888, d.v.s. Bibeln, Apostolicum-Nicenum, dop och nattvard, samt »det historiska episkopatet lokalt anpassat». Men ett djupgående teologiskt arbete blev nödvändigt när det gällde att i praktiken tolka och utgestalta detta, särskilt frågan om episkopatets natur. Två principer blevo av särskild betydelse i Sydindien. a) »Enheten är nödvändig för sanningen.» Palmer drev den tesen gentemot ensidigt denominationella intressen. Kyrkans splittring hade orsakat »disproportionerlig sanning». Biskop A. M. Hollis, kyrkans moderator 1947—1954, har inför nordisk publik uttryckt denna inom enhetskyrkan vunna viktiga erfarenhet: »Vi nådde 759 ej full överensstämmelse i lärofrågor innan vi förenades. Efter bildandet av kyrkan, när vi levde i växande enhet, blev det klart för oss att det är omöjligt att uppnå överensstämmelse i läran före en union, omöjligt därför att skilda kyrkor icke kunna mena samma sak även om de använda samma ord, och överensstämmelsen kom endast som frukten av ett liy tillsammans i den helige Ande, i gemensam lydnad, gemensam gudstjänst och gemensamt vittnesbörd. » b) Det gemensamma växandets princip. Verklig enhet kan ej skapas enbart på grundvalen av en än så genomtänkt konstitution. Full teologisk överensstämmelse mellan olika parter är icke så mycket en startpunkt för kyrkan som fastmera ett mål att sträva emot. Dessa grundsatser blevo av särskild betydelse för den speciellt sydindiska unionsmetoden i fråga om ämbetet. Biskopsämbetet är konstitutivt för kyrkan, och presbyterer — en term som användes istället för präst eller pastor — kunna vigas endast av biskop. De nya kongregationalistiska, metodistiska eller presbyterianska missionärer som efter år 1947 utsänts från någon av de missioner som grundlagt unionskyrkan och som icke mottagit vigning av biskop, få under en interimsperiod av 30 år efter kyrkans bildande, d.v.s. 1947—1977, mottagas som presbyterer i kyrkan. Efter år 1977 skall kyrkan själv avgöra huruvida den vill göra undantag från sin grundregel om presbytervigning genom biskop. Flertalet icke-episkopala missionärer som sänts till Sydindien ha emellertid föredragit att efter sin teoretiska utbildnings slut mottaga presbytervigning i Indien, och sålunda av biskop, i likhet med sina blivande indiska kolleger. Unionsprojekten för Ceylon och Nordindien (där situationen kompliceras av att dels baptister med »troendes dop» ingå som förhandlingspart, dels också episkopala metodister — i Nordindien — med sin särskilda tradition i fråga om biskopsämbetet) laborera icke med en interimsperiod, utan förutsätta en vid unionen omedelbar förening av ämbetstraditionerna, episkopala och icke-episkopala. I samband med själva unionsakten skola här biskoparna dels själva mot- 760