der, åtbörder och handlingar, som framgått av strävandena att med uttrycksmedel från den yttre föreställningsvärlden söka gripa, förklara och förkroppsliga den översinnliga, andliga världen och trosupplevelsen, på grund av förföljelserna mot de kristna ett nödvändigt led i kyrkans hela framträdande. Gudstjänstlivet måste framställas i sådana yttre former, som voro förståeliga blott för det kristna folket. Den första kristna konsten blev t. ex. av denna anledning helt en symboliserande konst. Kristus framställdes sålunda i katakomberna (se Kyrkokonst) som fisken, lammet med segerfanan, herden med lammet på sina axlar 0.s.v., d.v.s i en sådan symbolisk dräkt, att endast den invigde visste, att dessa bilder föreställde Jesus av Nasaret. När vi påträffa den första utformade kristna gudstjänsten (hos Justinus, De apostoliska konstitutionerna o. s. v.) finna vi också där symbolen som ett viktigt uttrycksmedel. Till s:s utformning bidrog den av Clemens av Alexandria och främst Origenes företrädda allegoriska och typologiska exegesen med dess symboliska bibeltolkning. Varje bibelutsaga hade enligt denna exeges en undermening, som man ej kunde direkt utläsa ur texten, sådan den stod där, utan som krävde en särskild kunskap, en gnosis, för att bli tillgänglig för bibelläsaren. De kristna sanningarna blevo därigenom mysterier, som trädde fram i symbolens form. Även dop och nattvard framställdes som mysterier och deras liturgi fick en symbolisk mening, som ej kunde utvinnas direkt ur handlingen. I och med att arkandisciplinen (hemlighållandet av liturgi och lära för de odöpta) fastare utformades, fick denna s. sin bästa grogrund. I Kyrillos’ av Jerusalem »mystagogiska katekes» — uttrycket pvotayoystv i betydelsen av att leda någon in, inviga någon i den kristna kultens, främst eukaristiens, mysterier möter först hos Gregorius av Nyssa — från mitten av 300-talet finna vi en förklaring för dopkandidaterna av dopritualets olika moment, vilken symboliskt tolkar allt som skedde i den heliga handlingen (se Dåb, liturgiskt). Hos den betydelsefulle 777 EDS SYMBOLIKK anonyme Pseudo-Dionysos från början av 500-talet och särskilt i hans Ilespì tç èxxAnoixoTix iepapysias (Om den kyrkliga hierarkin) utvidgades dessa förklaringar till att gälla även den eukaristiska gudstjänstens olika moment liksom de övriga sakramentala handlingarna, de klerikala vigningarna och kyrkobyggnaden. Därmed uppstod den första formen av den »mystagogiska teologin», som i Österns kyrka kom att bli en särskild teologisk disciplin, egenartad för den ortodoxa kyrkan och intill våra dagar betraktad som en av de viktigaste delarna av denna kyrkas teologiska system. Den mystagogiska teologin ger den »andliga» meningen åt liturgin. Då liturgin i den ortodoxa kyrkan är ett direkt uttryck för kristendomens innersta väsen och ej kan ändras utan att hela synen på kristendomen därmed förändras, blir den teologiska disciplin, som har att förklara kyrkans liturgi, en av teologins viktigaste beståndsdelar. Fullt utbildad förmådde den mystagogiska teologin i liturgin symboliskt inlägga hela Jesu liv och därmed i en och samma gudstjänst få hela frälsningshistorien åskådliggjord. Kulten blev ett drama, där i »lilla» resp. »stora intåget» Kristi hela livsgärning åskådliggjordes för den troende (se Ortodoxa kyrkan, liturgi). Förmedlare till den nuvarande ortodoxa kyrkan av detta symboliska system i vilket föremål, former, färger, åtbörder o.s.v. i kulten alla blevo bärare av djupare hemligheter, voro Nikolaos Kabasilas (metropolit av Tessalonika, d. 1317) med sin ‘Eppnyeta ts Belag Aesrtovpyias (Tolkning av den gudomliga liturgin) och Symeon av Tessalonika (d. 1429) med sin Aıgoyos, ett sammelverk av mystagogisk visdom. Även i Västerns kyrka systematiserades under medeltiden vad man samlat av symboler i bibel, kyrkolära, liturgi, arkitektur och kyrklig konst i en liturgisk s., som fick sin blomstring genom de tre författarna Honorius Augustodunensis (omkr. 1100) med huvudverket »Gemma animae», Sicardus (d. 1219) med hans »Mitrale seu de officiis ecclesiasticis summa» samt (främst) Vilhelm Durandus (d. 1296) 778