SYMBOLIKK med hans »Rationale divinorum officiorum», den fullständigaste sammanfattningen av medeltidens symboliska föreställningar i den västerländska kyrkohälften. Förutom i den symboliska tolkningen av den romerska mässan och officiet och varje dess tjänstgörandes klädedräkt, åtbörder och övriga handlingssätt, fick denna medeltida symbolik sitt högsta uttryck i den gotiska kyrkobyggnaden, där genom samarbetet mellan arkitekten och den i s. kunnige teologen varje byggnadsdetalj fick sin symboliska betydelse alltifrån kyrkans planritning till de skulpturella smådelarna. En exemplifiering på några huvudpunkter av den på den mystisk-allegoriska bibeltolkningen uppbyggda medeltida kyrkosymboliken kan här vara på sin plats. Kyrkan skall riktas mot öster, d. v.s. i den riktning, varifrån Kristus återkommer, och där solen, själv en symbol för Kristus, uppstiger. Den skall vila på hörnstenen, lapis primarius, som med ett av biskopen inristat kors nedsänkes i grunden och därmed erinrar om den andliga hörnstenen, på vilken kyrkan som Kristi kropp vilar, Kristus själv. Portalen eller dörröppningen in mot kyrkan betecknar även den Kristus, som själv benämpner sig dörren (Joh. 10:7), den enda till Fadern (Joh. 14:6). Dörren är antingen avvärjande, mot ondskan och de otrogna — särskilt nordportalen — eller inbjudande. Dopbrunnen symboliserar — utmärkt i utsmyckningen — övergången av Röda havet, vinundret i Kana, dopet i Jordan eller Kristi öppnade sida, varifrån kom vatten och blod. Kyrkklockorna är lärare och förmanare, och kyrktuppen en symbol för Herren, segraren över mörkrets makt, eller predikanten som ropar oss ut ur dödssömnen. Altaret, kyrkans centrum, är Kristi kors, på vilket Kristus offrades, och dess fem konsekrationskors de fyra världsdelarna och Jerusalem (mittkorset), för vilka alla försoning givits genom Kristi offerdöd. Den i varje detalj i arkitekturen och kyrkoutsmyckningen liksom i varje gudstjänstmoment genomförda s. kunde i Västerlandet efter högmedeltiden icke upprätthållas i samma utsträckning som förr. I en förenk- 779 lad och populariserad form återfinnes den emellertid i en rad mässförklaringar och andra tolkningar av kyrkobruken såsom t.ex. i den svenska »Speculum missae» (i Svenska kyrkobruk under medeltiden, utg. av R. Geete) eller i Chr. Pedersens danska »I denne bog læres at høre messe», tr. 1517. De reformatoriska kyrkorna nöjde sig med en mycket stark förenkling av den liturgiska s. eller avvisade den helt. Det sammanhängde med avböjandet av den allegoriska bibeltolkning, som utgör grundvalen för en utförd symbolik. Främst ställde sig zwinglianismen avvisande mot s. 1500-talets bildstorm var en våldsam reaktion mot en symbolism, som hotade att draga ned det översinnliga på ett primitivt plan. Man finner dock även på protestantiskt område under reformationstiden fortsatta symboliska tolkningar av bibehållna ceremonier och även en diskussion om den rätta symboliska tolkningen av dessa, som t. ex. i Sverige beträffande de biskopliga insignierna och vigningarnas liturgiska utformning under Johan III:s tid. Även i de katolska kyrkorna minskades intresset för s. för att först förnyas i och med 1800-talets liturgiska förnyelse. Numera intar den liturgiska s. åter ett väsentligt rum i romersk-katolsk liturgik och har även tillvunnit sig ett stegrat intresse i de protestantiska kyrkorna, ej minst i samband med upplivandet av paramentiken, d. v.s. den kyrkliga textila konsten (se Paramenter). Flera handböcker med beskrivning av de symboliska föremålen och tecknen ha också utkommit i de evangeliska kyrkorna, utan att dock en samlad tolkning av gudstjänst och kyrkobyggnad som symboliska uttrycksmedel samtidigt kommit till stånd. Se vidare Bild, Kors, Kristelige sindbilleder, Kyrkokonst, Paramenter. Litt.: Förutom de liturgiska standardverken och V. Durandus, Rationale, i flera lat. upplagor och i eng. övers. m. titeln Symbolism of churches and church ornaments (Leeds 1843), se E. Cassirer, Philosophie der symbolischen Formen 1—2 (Berlin 1923—1925); dens., Sprache und Mythus (Leipzig—Berlin 1925); G. v. der Leeuw, Phäno- 780