menologie der Religion (Tübingen 1933); A. Schmid, Christliche Symbole (2 ed. Freiburg i. B. 1909); M. Schlesinger, Geschichte des Symbols (Berlin 1912); H. Jenner, Christian symbolism (London 1910); A. Backman, Symboliken i en kristen kyrka (Sthm 1910); J. Sauer, Symbolik des Kirchengebäudes und seiner Ausstattung in der Auffassung des Mittelalters (2 ed. Freiburg i. Br. 1924); W. Moldsdorf, Christliche Symbole der mittelalterlichen Kunst (2 ed. 1926); F. Kattenbusch, art. Mystagogische Theologie (i Realencyklopädie für prot. Theologie u. Kirche 13, 3 ed. Leipzig 1903); Svenska kyrkobruk under medeltiden, utg. av R. Geete (Saml. utg. av Svenska Fornskrift-Sällskapet, h. 119, Sthm 1900); O. Doering, Christliche Symbole (Freiburg 1933; sv. övers. Kristna symboler. Vad betyda de symboliska bilderna i våra kyrkor?, Sthm 1939); D. Helander, Kristna symboler. En orientering (Sthm 1949); J. Ursin, Kristne symboler (Oslo 1949); A. Stange, Das frühchristliche Kirchengebäude als Bild des Himmels (Köln 1950); H. SedImayr, Die Entstehung der Kathedrale (Zürich 1950); F. Dahlby, De heliga tecknens hemlighet (Sthm 1954). R. A. SYMBOLOFIDEISME, se Liberal teologi. SYNAGOGA (grek. ovvaywyŹ) användes i Septuaginta omväxlande med żêxxXncia (se Kyrka) för att återge de hebr. orden eda’ och qaha'l och betyder folkförsamling, sammankomst, i synnerhet till gudstjänst. Belysande för de två ordens synonymitet är Ordspr. 5: 14. I arameiskan mosvarades alla ovannämnda ord av keni'’shta, som utöver äldre betydelser även betecknade en religiös lokalförsamling, riktning, sekt. I begynnelsen använde därför de kristna, liksom judarna, de två grekiska orden som likvärdiga uttryck (t.ex. Jak. 2:2, 5:14). Senare skedde en differentiering: êxxAnota blev den kristna, svvaywy den judiska termen. Sitt samlingsrum (aram. bet keni'shta) kallade de hellenistiska judarna oftast s., men även bönehus (rpoosuyY, eg. bön, jfr Jes. 56:7 och Apg. 16:13, där alltså en s. åsyftas). Synagoginstitutionens uppkomst är dunkel. Man har förmodat att den kom till under den babyloniska fångenskapen för att ersätta templet, men många skäl tala emot detta antagande. De äldsta historiska beläggen äro från senare hälften av 2200-talet 781 SYNAGOGA Gudstjänst i synagogan i Köpenhamn. f. Kr., då flera s. uppfördes i Egypten. Från antiken finnas uppgifter om mer än 150 s. utanför Palestina, av dem 12 i Rom. I Palestina var antalet betydligt större. I synnerhet då Galileen efter Bar Kokba-upproret blev centrum för judendomens andliga liv byggdes där ett antal stora, präktigt utsmyckade s. Av särskilt intresse äro de utgrävda resterna av s. i Kapernaum (typisk treskeppig basilika med rik ornamentering). Bet Alfa (mosaikgolv med ornament och bilder) och Dura-Europos (vid Eufrat; väggmålningar med bildmotiv ur G. T.). S. placerades gärna på ortens högst belägna punkt och orienterades mot Jerusalem. I städer där det var förbjudet att anlägga s. sökte man sig en plats utanför stadsområdet, gärna i närheten av vatten, för de rituella tvagningarnas skull. Inredningen var anspråkslös, 782