SYND OG SKYLD det viktigaste var skrinet för torarullarna och en förhöjning från vilken de lästes. Småningom blev det vanligt att för kvinnorna inreda en läktare med separat ingång. Ansvaret för s. och den gudstjänst som firades i den delades av synagogföreståndaren (understundom endast en hederstitel) och ett kollegium av äldste, som bl. a. hade myndighet att utesluta ovärdiga medlemmar ur s. och därmed ur den judiska folkgemenskapen. Den synagogala gudstjänsten bestod i trosbekännelse, bön, läsning av två perikoper, den ena ur lagen, den andra ur profeterna (vid behov med översättning till folkspråket), textförklaring och som avslutning den aronitiska välsignelsen (om en präst var närvarande lyste han den över folket, annars bad man den gemensamt). Med bistånd av »tjänaren» (Luk. 4:20) övervakade synagogföreståndaren den yttre ordningen och fördelade uppgifterna på de närvarande (Apg. 13:15). Med hans tillstånd kunde vem som helst av dessa träda upp och tala (Luk. 4:16, 21). Om en skriftlärd var närvarande låg det dock närmast till att ge honom ordet, vilket ledde till att den synagogala förkunnelsen till övervägande del blev en undervisning i lagen. Under äldre tid användes s. även som skolhus, som ort för inomjudisk rättsskipning (Matt. 23:34) O. S. V. För judendomen har s. intill närvarande tid utgjort ett andligt hem både i religiös och i nationell bemärkelse. Utan den hade det moderna Israel aldrig blivit en verklighet. — För den kristna missionen var s. den givna anknytningspunkten. På sina resor uppsökte Paulus på varje ort först s. och fann där i regel, särskilt bland proselyterna, åhörare med förutsättningar att förstå hans budskap och gripas av det. — För den kristna gudstjänsten och församlingsorganisationen blev s. en betydelsefull förebild. Många element i vår högmässa återgå direkt på den synagogala gudstjänsten och även den kyrkliga musiken anses av mången ha sina yttersta rötter där. Den stora s. var, enligt Talmud, ett på Esras och Nehemias tid grundat kollegium på 120 medlemmar, som bevarade, sovrade 783 och fixerade den judiska traditionen. Talmuds uttalanden förefalla dock att vara en lärd konstruktion utan historiskt underlag. Se även Gudstjeneste. Litt.: H. Kohl—C. Watzinger, Antike Synagogen in Galilaea, mit 18 Tafeln und 306 Abbildungen im Text (Leipzig 1916); S. Krauss, Synagogale Altertümer (Berlin—Wien 1922); R. Krautheimer, Mittelalterliche Synagogen (Berlin 1927); E. L. Sukenik, Ancient synagogues in Palestine and Greece (London 1934); C. W. Dugmore, The influence of the synagogue upon the Divine Office (London 1945); H. Leclercq, art. Synagogue i Dictionnaire d'archéologie chrétienne et de liturgie 15:2 (Paris 1953; utförlig beskrivning av synagogorna i Bet Alfa och Dura jämte fyllig bibliografi). R. Gg SYND OG SKYLD. 1. Eksegetisk. Synden (forkortes s.) er i G. 7. av og til tenkt som noe som er uavhengig av menneskets subjektive tilstand og vilje (3. Mos. 4: 13; 1. Sam. 14: 27, 38, 43; jfr. 2. Sam. 21: 1; Job 13: 23). En annen eiendommelighet er at s. og rituell urenhet står hverandre nær (3. Mos. 5: 2 ff.; Hes. 18:6; 44:23). Hos de eldre profeter ligger dog vekten i s.s begrep på det religiöst-sedelige forhold. S. er frafall fra Gud (Hos. 2:1 ff.; Jer. 3: 11 f., 5: 3 fí., 23), den er falsk selvtillit og manglende tillit til Gud som eneste hjelper (Jes. 7:9, 8: 10, 28: 15 f.). Eller s. er urett, lovlöshet og undertrykkelse (Am. 2:6, 5: 7, 10 ff.; Jes. 1: 16 f., 21 ff., 5: 7 ff.). Uttrykkene for s. er mange og forskjellige. Det er særlig tre ord som går igjen, i våre oversettelser vanligvis gjengitt med »synd», »misgjerning» og »overtredelse» (2. Mos. 34: 7; Ps. 32: 1 f., 5). Det hebr. ord for »synd» (roten chata’) betegner egentlig at noe forfeiler sitt mål, »misgjerning» (awon) angir den onde adferd som kroket, krum, vrang, og »overtredelse» (pascha’) er egentlig »opprör» eller »frafall fra sin overherre». Ofte er de tre ord dog rene synonymer. Et fjerde uttrykk som vi stadig stöter på, er »ugudelig (-het) » (rascha’), som betegner den som med sin grove atferd har satt seg selv utenfor samfunnet både med Gud og mennesker, en »skyldig», »forbryter», »nidding». To hovedmomenter i s.s begrep trer her fram: 1) S. er avvikelse fra den oppstilte 784