SYND OG SKYLD samman med den fria viljan. Det ligger i människans frihet, att hon har ansvar för sina handlingar och därför ådrager sig straff, om hon överträder lagen. Denna syndlära — som givetvis möter även i senare tradition — har sin udd riktad mot gnosticismen*, som förlägger s. till det rent naturartade: att människan är fången i materien, att hon är skapad till köttslig varelse o.s. v. Hos de latinska kyrkofäderna, Tertullianus*, Ambrosius* och framför allt Augustinus*, utbildas den traditionella arvsyndsläran. S. framställes som en naturens korruption — nedärvd genom födelsen och därigenom foréplantad från generation till generation (natura vitiata). Eftersom hela människosläktet betraktas som en enhet i Adam och delaktigt i dennes s., tänkas alla människor behäftade med s:s fördärv och den därmed förbundna skulden. Skuld (reatus) består i en förpliktelse till straff. Den hör samman med att s. är överträdelse av lagen, varvid med lag avses ej blott yttre bud utan hela den ordning, som människan genom sin relation till Gud är bunden vid. Fördärvet, den s. a. s. konkreta sidan av s., betecknar Augustinus såsom concupiscentia, begärelse, bortvändhet från det högsta goda och inriktning på det timliga. Den onda begärelsen är ej blott s. utan samtidigt straff (poena) för s. S. och skuld betinga alltså varandra ömsesidigt: den första s. leder till skuldens tillstånd, skuld medför det straff, som ligger i concupiscensen, och denna i sin tur föder ny s. (culpa eller peccatum >> reatus > concupiscentia > culpa). Pelagius, Augustinus’ motståndare, avvisar arvsyndsläran och förbinder s. uteslutande med människans fria viljeakter. S:s allmännelighet förklaras blott såsom en »låängvarig vana att synda». Pelagianismen* fördömdes både av Österns kyrka och i Västerlandet. I den s.k. semipelagianska riktningen anknyter man till den grekiska kyrkans synduppfattning i sitt försök att modifiera Augustinus’ ståndpunkt. Ehuru även semipelagianismen avvisades, kom den augustinska läran om s. och skuld under medeltiden, särskilt under den senare skolastiken, att i många avseenden 791 utjämnas eller förändras. Tonvikten kom nu mer och mer att läggas på de enskilda synderna, vilket främjades genom det alltmer utvecklade biktinstitutet, som visserligen haft sina rötter i klosterfromheten med dess fördjupade uppfattning om s., men efter hand snarare kom att leda till ett förytligande, t. ex. genom sitt krav på att alla s. skulle biktas. En invecklad kasuistik växte fram. Man särskilde två huvudgrupper av synder: de dödliga (mortalia) och de förlåtliga (venialia). Beträffande arvsynden lärde man, att dess skuld utplånades vid dopet. Vad som kvarstod därefter var begärelsen, som i sig ej räknades som s. utan endast som en i naturen kvardröjande benägenhet att synda (fomes peccati). Verklig s. inträdde först i och med viljans instämmande. Medan Augustinus framför allt talar om superbia, högmodet, såsom grundsynden, anser Luther, som eljest griper tillbaka på den augustinska läran om s. och skuld, att otron, avvikelsen från Guds ord, avsaknaden av kärlek till Gud o.s. v. är s:s rot. Luther avvisar den skolastiska föreställningen om concupiscensen såsom en fomes peccati. Redan begärelsen såsom sådan är s. Därför kan Luther säga, att även den pånyttfödde syndar i alla sina verk, samtidigt som s. dagligen bekämpas genom Anden. Den kvardröjande s. överskyles genom Kristi nåd. Den troende är därför »på en gång rättfärdig och syndare» (simul justus et peccator). Hos Luther och i traditionen efter honom avvisas den skolastiska distinktionen mellan peccata mortalia och venialia: alla s. äro till sin natur dödssynder; förlåtelsen innebär ej ett överseende med lättare felsteg utan sker blott för Kristi skull genom tron; endast i den meningen kan man tala om att s. är »förlåtlig». I pietism och upplysning intränger mer eller mindre ett moralistiskt betraktelsesätt: s. hänföres till enskilda handlingar och yttre förhållningssätt. Den typiska upplysningsteologin är pelagiansk: människans ansvar och skuld beror endast av att hon genom fri vilja äger förmågan att göra det 792