goda och undvika det onda. — I rationaliserande teologi av äldre och nyare datum har man i regel övergivit den lutherska uppfattningen om s. som en helhetsbestämning av människan. När man ej längre förmår skilja mellan en moralisk och en religiös förståelse av s. och skuld, ter sig arvsyndsläran som en tom inbillning. Under inflytande bl.a. från Kierkegaard och från Lutherrenässansen har i nyare teologi i allmänhet en mera fördjupad uppfattning av problemet s. och skuld gjort sig gällande. Se även Arvsynd, Nåd, Rättfärdiggörelse. Litt.: J. Müller, Die christliche Lehre von der Sünde, 1-—2 (Breslau 1839—44). Se i övrigt under Arvsynd. B. H. 3. Dogmatiskt. Begreppet s. betecknar i kristet sammanhang något annat än moraliska överträdelser. Det utgör motsatsen till den frälsning och rättfärdighet, som enligt bibeln kommer från Gud. För att förstå begreppet s. måste man först förstå bibelns framställning av vad människan är skapad till. Hon skapades till att ständigt mottaga kärlek och rättfärdighet av Gud; därigenom skulle även människornas liv inbördes bli präglat av kärlek och rättfärdighet. Då människan ej älskar och bistår sin nästa, vartill hon alltid är skyldig, ådrager hon sig skuld. S:s väsen kunde sägas vara, att människan avfallit från den uppgift att älska och tjäna andra, vartill hon skapats; i stället har viljan att själv leva som tillvarons centrum kommit att behärska henne. Så kan s:s väsen sägas vara själviskhet och denna synd innebär alltid skuld. I bibeln åskådliggöres s:s framträdande genom berättelsen om syndafallet. Genom denna markeras också att s. är något i en mening onaturligt, ett avfall från det skapelsemässigt givna, om än från annan synpunkt s. nu kan sägas ha blivit en ny natur hos människan (jfr Arvsynd). Död, s. och slaveri under en yttre lag kännetecknar enligt bibeln skilsmässan från det i skapelsen givna och för människan bestämda livet (jfr Rom. 5—7). Därför kan människans av s. och död behärskade natur sägas vara en förvänd natur, medan den rätta vore präglad av oförgängligt liv och 793 SYND OG SKYLD rättfärdighet. Och frälsningen innebär ett förnyande av det ursprungligt givna och naturliga, en ny skapelse, som fullbordar och överbjuder den ursprungliga. S:s tillstånd präglas av kamp om makt för egoistiska mål och är motsatsen till den gemenskap i kärlek, som frälsningen genom Kristus vill giva. Skulden framträder konkret i gärningar, men den är inte begränsad till att gälla blott sådant, som kunnat undvikas med fri vilja. Ty den har sin rot i den själviska grundinriktning, som människan har och som hindrar henne från att se sin skyldighet mot andra människor (jfr Matt. 25). S. framträder alltså ej blott i konkreta, kärlekslösa gärningar eller överträdelser utan lika mycket i den underlåtenhet att göra det goda, som har sin grund i oförmågan att se nästans nöd, ensamhet och behov och att finna vägar till gemenskap och hjälp. Genom lagen belyses människans s., men lagen kan icke övervinna s. Den kan i stället tas i s:s, i isoleringens och själviskhetens tjänst, om nämligen människan tror sig kunna vinna rättfärdighet genom att uppfylla yttre lagbestämmelser. I evangeliets ljus blir synen på lagen fördjupad, så att hela människans egoistiska grundinställning, som ytligt sett kan vara utan anmärkning, framstår såsom medförande skuld. Så innesluter det kristna skuldmedvetandet principiellt i sig en djupare syn på gemenskap och kärlek med dess förpliktelser. I förlåtelsen befrias skuldkänslan från att vara ofruktbar självförebråelse, den hindras från att bli sjuklig grämelse och förvandlas till förnyelse av gemenskap och kärlek. S. kunde sägas åskådliggöras i Kristi berättelse om den förlorade sonens önskan att gå bort från fadershemmet och njuta av sitt eget på egoistiskt sätt (Luk. 15:11—32). Skulden framträder i de egoistiska gärningarna men har sin grund i själva viljan att skilja sig från den givna gemenskapen med fadern. Egoismen gör ett naturligt och riktigt självständighetsbehov förvänt. Att gå bort från fadern, från Gud, innebär nämligen att själv vilja vara norm för gott och ont i stället för att utveckla frihet och själv- 794