SYND OG SKYLD ständighet under mottagande av rättfärdighet, godhet och kärlek från Gud. S:s väsen framträder därvid såsonı en vilja att själv vara en gud i motsats till kärlekens Gud eller att själv vilja vara herre i egoistisk mening och såsom sådan måttet för gott och ont. — Men s. kan också framträda i en sådan självgodhet, som enligt berättelsen utmärkte den äldre sonen, för vilken beroendet av fadern dolt en självgod osjälvständighet. Från kristen synpunkt hänföres alltså ej s. till en del av människans natur (det lägre, sinnliga) utan till hjärtat och den innersta viljan eller till själva grundhållningen i livet. Denna har med sig ansvar och skuld. S:s generella art har emellertid ofta åskådliggjorts genom en hänvisning till naturens svaghet och bundenhet vid det materiella eller sinnliga. Detta visar emellertid en influens från hellenistiska tankar, enligt vilka människans »lägre» natur drog henne nedåt, medan hennes »högre» natur, anden, representerade det goda, som borde hållas obesmittad av det »lägre». Liksom s. från kristen synpunkt avser hela människan och därvid också just det, som brukar anses såsom det högsta inom henne och som anger hennes grundhållning i livet, så avser s. alla människor. Ej blott vissa människor äro syndare, utan inför Gud äro alla syndare och ha gått »förlustiga härligheten från Gud» (Rom. 3: 23). Detta brukar uttryckas så, att alla ha del i Adams s. och i den död, som då fick herraväldet över alla (jfr Rom. 5:12 ff. och 1 Kor. 15:22). Alla äro fångade i det själviskhetens nät, som skapar egoistisk strid och hindrar gemenskap och kärlek och klarsyn för andras behov, vilket allt föder gärningar, som medför skuld. Den synd, varunder alla stå, svarar mot den frälsning, som aldrig kan åstadkommas genom gärningar, men som Gud gav genom Kristus och som är avsedd för alla. IGamla kyrkan förbands s. med döden, vilket åskådliggjorde s:s generella, alla omfattande karaktär. Man hade svårt att framhålla skulden på annat sätt än genom hänvisning till enskilda, med fri vilja be- 795 gångna s., varigenom emellertid skuldens djup och sammanhang med förlusten av den gudomliga rättfärdigheten, vari inneslutes kärlek, ej kom klart fram. Man måste alltid hålla klart, att skulden har att göra med hela skilsmässan från Guds kärlek och rättfärdighet, vilken skilsmässa dock framträder i konkreta synder, vilka bli uppenbara genom lagens krav på rättfärdighet och kärlek. Förbindelsen med och mottagandet av denna rättfärdighet och kärlek genom Kristus kallar Paulus och Luther för tro (jfr Gal. 3: 11; Rom. 1:17; Luthers utläggning av första budet i Stora katekesen). Luther kan därför säga, att s:s grundform är otro. Otrons väsen tänkes då så, att människan lever i egenrättfärdighet, i det att hon innerst söker sig själv i allt. Då framträder upproret mot Gud konkret i att hon har gudar, som hon gör sig bevågen för att få nytta av dem. Hon dyrkar innerst t. ex. penningen eller äran. Men också mången form av en sådan religion, som räknas som kristen har förvänts till avgudadyrkan av antytt slag, alltså till s. Om man söker beveka Gud genom »egna gärningar», genom offer och gudstjänster, men däremot ej väntar allt gott av Gud och ej lever i lydnad och mottagande av allt från honom, förvändes tron till otro, alltså till s. Då söker människan vara självständig i förhållande till Gud och beveka honom, men hon har innerst sig själv till gud, vilket just är s. och medför skuld. Detta framträder i alla konkreta s., så att överträdelse av vart och ett av de tio buden kan visas återgå på otro i förhållande till Gud eller brott mot första budet. I det konkreta livet framträda dessa s. såsom förbrytelser mot nästan, men de ha sitt upphov i otron, vilken då fattas såsom uppror mot livets skapare, kärlekens Gud. Otron i denna betydelse är emellertid något som i viss mån alla äro delaktiga i. Alla äro delaktiga i brott mot första budet, såsom Luther fattar detta; den gamla människan gör alltid sig själv till gud, resp. skapar sig gudar, som hon vill göra sig bevågen. Alla människor ha delaktighet i det uppror mot Gud, som innebär, att han ej helt göres 796