L till herre. Om så hade varit, skulle kärleken till nästan helt kunna förverkligas. Liksom alla ha del i skulden, så ses också borttagandet av skulden genom Kristus såsom en gudomlig kärleksgärning, som avser alla (jfr Försoning). Om så s. med hänsyn till sitt egentliga väsen innebär en motsats till rättfärdigheten från Gud, räknar emellertid den lutherska teologien också med en rättfärdighet på ett annat plan, en civil rättfärdighet. Gud vill ordning och tukt och begagnar sig för den skull av den yttre rätten. Därför kan underordnande under denna vara ett underordnade under Gud. Men överträdelser härvidlag bli i och för sig bedömda efter den handlandes förmåga och förutsättningar, i den mån det här är fråga om konkreta lagbestämmelser och ej relationen till den gudomliga rättfärdigheten. Därför blir det här fråga om en olikhet mellan människor i fråga om skuld, under det att däremot alla kommer att vara lika i delaktighet i en gemensam skuld inför Guds rättfärdighet. Se även Arvsynd, Det onde, Tro och gärningar, Viljans frihet. Litt.: Förutom partierna om s. och skuld i varje nyare dogmatik, såsom P. Althaus, G. Aulén, K. Barth, E. Brunner, R. Prenter, se även N. Nøjgaard, Om begrebet synd hos Luther (diss. Khvn 1929) samt litt. till art. Arvsynd. R. Bg SYNDABEKÄNNELSE. Liturgiskt. Enligt »Didache» från omkr. år 100 avlade de enskilda gudstjänstdeltagarna en s. före eukaristien, vilken dock icke har lämnat några djupare spår efter sig inom senare liturgisk tradition. Bakgrunden till den i de flesta liturgier förekommande s. får sökas i de apologier, som under tidig medeltid lästes av prästen, under det kören sjöng mässans sångpartier. Efterhand som det blev praxis att prästen läste även dessa sångpartier, försvunno apologierna utom den i trappstegsbönen, som alltså utgör den historiska bakgrunden till den nuvarande s. Denna utveckling var definitivt genomförd vid 1000-talets början. I den romerska mässan utgör s., som efter sitt begynnelseord brukar kallas Confiteor, en del av den inledande praeparatio. S. läses 797 SYNERGISM växelvis mellan celebrant och ministranter. Först följer celebrantens s., varefter ministranterna uttala absolutionen, därefter i omvänd ordning. När församlingen deltager i kommunionen, läsa kommunikanterna eller ministranten s., varefter celebranten läser absolutionen. Det intima sambandet mellan s. och mässoffret föranledde Luther att stryka s. i sina mässordningar. Många protestantiska liturgier upptogo dock s. med följande direkt eller optativ absolution. S. blev emellertid framför allt en församlingens s. Olavus Petri ersatte den medeltida s. med »Jag fattig syndig människa», vilken i huvudsak är reformatorns egen skapelse. Jämte tvenne andra användes denna s. fortfarande inom den svenska högmässan. I! Finlands kyrka finnas fem alternativ till s. Absolutionen består av ett bibelspråk — vanligen Joh. 3:16 — eller en bön i optativ form. Den danska mässan innehåller en gemensam bikt med s. och individuell avlösning för kommunikanterna. Denna kan äga rum antingen vid hela gudstjänstens eller vid nattvardsmässans början. Den norska mässordningen innehåller en s. i mässans början. Se även Skriftermål. Litt.: J. A. Jungmann, Missarum sollemnia 1 (2 ed. Wien 1952). Se för övrigt litt. under Skriftermål. H. J—son SYNDAFALLET, SYNDEFALDET, SYNDE- FALLET, exegetiskt, se Urhistorien; dogmatiskt, se Synd og skyld. SYNDAFLODEN, SYNDFLODEN, historien. ` SYNDSBEKENDELSE, SYNDSBEKJENNEL- SE, se Syndabekännelse. SYNERGISM betecknar i luthersk dogmhistoria läran om människans medverkan vid frälsningen såsom en gentemot Gud självständig part. Frälsningen blir därvid tänkt som ett resultat av en samverkan mellan Guds nåd och människans fria vilja, varvid dessa uppfattas såsom två motsatta krafter, ställda i kompletteringsförhållande till varandra. Luther* har i sin skrift »Om den träl- se Ur- 798