SYNERGISM bundna viljan» i skarp motsättning mot den av augustinsk och skolastisk tradition beroende Erasmus* hävdat sin åskådning om frälsningen såsom en gudsgärning, vilken utesluter varje form av mänsklig förtjänst, och därvid avvisat en sådan tolkning av tanken på människans fria vilja, som innebär risk för att den reformatoriska synen på frälsningen såsom en gåva av Guds nåd allena skulle fördunklas. Även om Luther ansåg sig kunna åberopa Augustinus som stöd för sin ståndpunkt, tedde sig hans lära om den trälbundna viljan, ej minst med beaktande av att den gammalkyrkliga teologien oförbehållsamt kunnat tala om en fri vilja i samband med frälsningen, för många lutheraner som en absurd lära, särskilt när den utformades i hela sin konsekvens i sammanhang med läran om predestinationen. Melanchthon, som till en början omfattade Luthers syn på viljans oförmåga att fritt välja mellan gott och ont, tog efter hand alltmer avstånd från Luthers predestinationslära, som han uppfattade såsom liktydig med en filosofisk determinism*, vilken äventyrade människans sedliga ansvar. I »Loci» av 1535 lär han, att omvändelsen kommer till stånd genom samverkan av tre faktorer: Guds ord, den helige Ande och människans fria vilja. Senare tar han upp Erasmus’ definition på den fria viljan såsom människans förmåga att vända sig till nåden (facultas applicandi se ad gratiam). Viljans medverkan vid omvändelsen finge dock ej uppfattas såsom ett förtjänstfullt verk utan som en garanti för att människan därvid ej vore passiv. Denna lära kom till uttryck i Leipziger Interim* av 1548, där det heter, att människan väl icke blir rättfärdiggjord genom egna förtjänstfulla verk, utan av Guds fria barmhärtighet, men att Gud dock ej behandlar henne som en stock, utan drager henne på ett sådant sätt, att hennes vilja medverkar. Härmed var utgångsläget givet för en av de häftigaste lärostrider som rasat inom lutherdomen. Den synergistiska striden utgör kulminationen av de lärostrider mellan filippister och gnesiolutheraner som 799 föregingo Konkordieformelns* tillkomst. Redan mot Leipziger Interims formulering hade gnesiolutheranerna rest invändningar, men den egentliga striden började sedan Joh. Pfeffinger 1555 utgivit ett par disputationer om den fria viljan, där han i anslutning till Melanchthon talade om en viss samverkan (synergia) från den mänskliga viljans sida vid frälsningen. Detta gav gnesiolutheranernas huvudman Flacius anledning att beteckna denna ståndpunkt som s. Själv hävdade Flacius, att människan ej blott är passiv som en stock eller bildstod, utan direkt fientlig mot Guds verk. S. togs med i den förteckning över irrläror som ingår i »Weimarer Confutationsbuch» av 1559 och jämställdes med motsvarande åsikter hos pelagianer och svärmare. Utom Flacius skrev framför allt Nic. v. Ams dor ff mot Pfeffinger. Striden skärptes ytterligare, när Victorinus Strigel, som tidigare räknats till de stränga lutheranerna, övergick till filippisterna och ingrep i diskussionen på dessas sida. Men en från Aristoteles övertagen terminologi lärde Strigel, att den fria viljan utgjorde människans egentliga väsen eller »substans», medan syndafallet haft följder blott för viljans tillfälliga egenskaper eller »accidenser». Striden fördes följaktligen över till att gälla arvsynden*, och Flacius drevs att i Strigels frågeställning hävda, att arvsynden efter fallet utgjorde människans substans och att omvändelsen innebar en ny skapelse, ej blott en ny födelse. Konkordieformelns lösning av striden kring s. innebär formellt en seger för gnesiolutheranernas ståndpunkt. Ordet och Anden äro de enda verksamma orsakerna till människans frälsning. Däremot förkastas Flacius’ uppfattning om arvsynden såsom identisk med den oomvända människans substans. Någon verklig lösning av denna fråga har lutherdomen ej lyckats finna. S. dyker upp gång på gång, när man vill värna det etiska intresset och de själavårdande synpunkterna, men tillbakavisas regelbundet ay omsorg om den reformatoriska kristendomstolkningens renhet. Lutherdomen befinner sig 800