här i ett dilemma, som röjer en oklarhet i frågan om den bibliska innebörden av begreppen frihet och bundenhet. En frihet som uppfattas såsom självständighet gentemot Gud, valfrihet mellan gott och ont, måste avvisas, eftersom ett därpå byggt gudsförhållande uttrycker gärningsrättfärdighet. Men det får ej undanskymmas, att evangeliet bjuder en frihet som har bundenhet vid Gud och lydnad mot hans vilja som sitt innehåll och som ej utesluter människans aktivitet och psykologiska valfrihet. Se även Frihet, Lag och evangelium, Nåd, Tro och gärningar, Viljans frihet. Litt.: O. Ritschl, Dogmengeschichte des Protestantismus 2:1 (Leipzig 1912); E. F. Fischer, Melanchthons Lehre von der Bekehrung (Tübingen 1905); R. Bring, Förhållandet mellan tro och gärningar inom luthersk teologi (Acta academiæ Aboensis. Humaniora 9, Helsingfors 1933); dens., Diskussionen om förhållandet mellan den fria viljan och nåden (i Kristendomstolkningar i gammal och ny tid, Sthm 1950). Ett modernt ställningstagande emot Luther bjuder Y. J. E. Alanen, Valinta ja vastuu (Helsingfors 1955); till diskussionen härom se L. Haikola, Predestination tarkastelua (i Vartija 1955). Uppslag till en förnyad diskussion ger R. Prenter, Trælbunden og fri vilje i Otto Møllers forløsningslære (i Nordisk teologi, idéer och män, Lund 1955). Se för övrigt även litt. till de ovan nämnda artiklarna. H. N—n SYNKRETISM, se Religionssynkretism. SYNOPTISKA PROBLEMET. Likheten mellan de tre första evangelierna är så stor, att man ofta för överskådlighetens skull tryckt dem i tre parallellt löpande kolumner. En sådan 1774 utkommen sammanställning hette »Synopsis evangeliarum», och därefter har det blivit vanligt att kalla Matt., Mark. och Luk. »de synoptiska evangelierna». Den nära släktskapen mellan dem visar sig bl. a. däri, att största delen av innehållet i Mark. återfinnes hos Matt. och Luk. eller åtminstone i ettdera av dessa evangelier. Av hela materialet är visserligen endast en sjättedel gemensamt för alla tre evangelierna, men två tredjedelar kan läsas i minst två av dem. Det gemensamma stoffet återges i stort sett i samma ordningsföljd (se innehållsöversikterna i art. om dessa 26 801 SYNOPTISKA PROBLEMET evangelier), och stilistiska överensstämmelser kunna påvisas även i de minsta detaljer. Alla tre evangelierna skriva: »Se, jag sänder ut min ängel framför dig» (Matt. 11:10; Mark. 1:2; Luk. 7:27), medan G.T. och septuagintaöversättningen ha »bereda väg för mig» (Mal. 3:1). Iakttagelser av detta och liknande slag visa tydligt att de tre evangelierna stå i ett visst litterärt beroende av varandra. Att utforska detta är ingen lätt uppgift, men just i den består det s. Redan under gamla kyrkans tid försökte man finna en lösning. Således ansåg t. ex. Augustinus, att Mark. utgjorde en förkortning av Matt. och att Lukas hade använt de två äldre evangelierna som källor för sin egen framställning. Hans åsikt delades av mången ännu på 1800-talet, men 1835 visade filologen K. Lachmann bindande att Matt. och Luk. voro beroende av Mark., som följaktligen var det äldsta av de tre evangelierna. Av en annan typ äro de lösningsförsök, som förutsätta att de tre evangelisterna ha begagnat, icke varandras verk, utan gemensamma källor. Man har antagit att de hämtat sitt stoff ur ett senare försvunnet »urevangelium» (G. E. Lessing 1778, J. G. Eichhorn 1804) eller direkt ur den muntliga traditionen (J. G. von Herder 1797, J. K. L. Gieseler 1810) eller att de på var sitt sätt ha sammanställt skriftliga urkunder innehållande fragment av den evangeliska traditionen (Fr. Schleiermacher 1817). Alla dessa teorier förklara vissa företeelser tillfredsställande, men ingen av dem räcker till då det blir fråga om materialet i dess helhet. Då ingen teori som sådan visade sig genomförbar, började man kombinera dem. Av tänkbara möjligheter slog den s. k. t v åkällshypotesen igenom och omfattades kring senaste sekelskifte av de flesta exegeter. Den framställdes oberoende av varandra av Chr. H. Weisse och Chr. Wilke 1838 och utarbetades slutgiltigt av H. J. Holtzmann 1863. Enligt den ha Matteus och Lukas anlitat två gemensamma källor: Mark. och en till eftervärlden icke bevarad samling Jesu ord och liknelser, den s.k. L ogiakällan (talkällan), vanligen beteck- 802