SYNOPTISKA PROBLEMET nad med bokstaven Q (av tyska Quelle). Matt. och Luk. återge berättelserna i stort sett enligt dispositionen i Mark., men ha infogat logiastoffet på olika ställen, delvis också i avvikande ordning och ordalydelse, och komplettera dessutom framställningen med särstoff av okänd härkomst. Det visade sig dock småningom att inte ens denna hypotes gav en otvungen förklaring på alla detaljer. Man ansåg sig därför tvungen att bygga ut den genom nya antaganden, t. ex. att Matt. och Luk. hade använt Mark. i en ursprungligare form, längre eller kortare, än vårt nuvarande Mark. eller att Logiakällan förekommit i olika varianter. Många ansågo sig behöva ytterligare hjälpkonstruktioner, och i synnerhet engelska exegeter sökte ivrigt efter nya lösningar. Mest beaktad torde B. H. Streeters fyrkällsteori ha blivit. I källfyndighet togs priset dock av W. Bussmann, som behövde icke mindre än åtta för att lösa det s. Man förvånar sig därför inte över att på olika håll en viss skepsis mot tvåkällshypotesen började växa fram och att t. ex. dansken Fr. Torm återvände till en modifierad fragmenthypotes. Å andra sidan ha betydande forskare ansett kritiken obefogad och beroende på överdrivet skrivbordspedanteri (t. ex. H. Lietzmann och M. Dibelius). I ljuset av den senaste traditionshistoriska och formhistoriska forskningen (se Bibeltolkning) måste man vid lösningen av det s. utgå från att under de synoptiska evangeliernas hela tillkomsttid skriftligt fixerad och muntligt varierad tradition löpte sida vid sida. Respekten för det skrivna ordet var inte större än att en avskrivare kunde rätta förlagan med ledning av för honom bekant muntlig tradition. Redan före Markus förelåg skriftligt fixerat traditionsstoff, men tack vare den överskådliga grupperingen och materialets relativa fyllighet blev hans arbete omedelbart normerande för varje annan framställning av samma ämne och därmed upphovet till den nya litteraturart som evangelierna måste anses utgöra. Samtidigt var det lätt att se, att inte ens närmelsevis allt av den ännu rikt flödande traditionen fått rum i hans bok. Det framstod därför som en 803 berättigad och angelägen uppgift att komplettera hans schema i synnerhet med logiastoff. De senare evangelisterna följde därför hans allmänna plan, men förkortade hans text och inarbetade i stället, så längt utrymmet i en bok av normal längd tillät det, nytt material dels ur skriftligt, dels ur muntligt bevarad tradition. Minst skedde detta i lidandeshistorien, som tydligen hade fått fast form redan innan Markus skrev sitt evangelium. Som allmän regel torde man få anse att ingen på den tiden skulle ha gripit sig an med uppgiften att författa ett nytt evangelium, om han inte ansett sig ha tillgång till muntlig tradition, som återgav händelserna eller Jesu ord riktigare eller fylligare än tidigare framställningar. Ännu långt senare, då den muntliga traditionen ebbat ut, försökte de apokryfiska evangelierna rättfärdiga sitt framträdande genom att åberopa fingerade hemliga traditionsflöden. Litt.: A. Huck—H. Lietzmann, Synopse der drei ersten Evangelien (9 ed. Tübingen 1936; synoptisk tabell av den grekiska texten, ny omarbetad uppl. under förberedelse). — P. Wernle, Die synoptische Frage (Freiburg i. Br. 1899); J. Wellhausen, Einleitung in die drei ersten Evangelien (2 ed. Berlin 1911); A. Harnack, Sprüche und Reden Jesu (Leipzig 1907); B. H. Streeter, The four Gospels (London 1924, 7 ed. 1951); W. Bussmann, Synoptische Studien 1—3 (Halle 1925—31); M. Dibelius, Die Formgeschichte des Evangeliums (Tübingen 1919, 2 ed. 1933); R. Bultmann, Die Geschichte der synoptischen Tradition (2 ed. Göttingen 1931); K. Grobel, Formgeschichte und synoptische Quellenanalyse (Göttingen 1937); F. Büchsel, Die Hauptfragen der Synoptikerkritik. Eine Auseinandersetzung mit R. Bultmann, M. Dibelius und ihren Vorgängern (Gütersloh 1939); Fr. Torm, Indledning til det Ny Testamente (3 ed. Khvn 1940); H. Mosbech, Evangelieliteraturens tilblivelse (Khvn 1937); O. Linton, De tre första evangelierna (Sthm 1938); B. C. Butler, The originality of St. Matthew. A critique of the twodocument hypothesis (Cambridge 1951); W. L. Knox, The sources of the synoptic Gospels 1. St. Mark (Cambridge 1953); L. Vaganay, Le problème synoptique (Tournai 1954). Jfr även litt.-fört. till de enskilda evangelierna. R. Gg 804