SYRAKS BOK, Vulgata: »Ecclesiasticus», apokryfisk skrift tillhörande vishetslitteraturen*. Författaren är enligt 50:27 Jesus, Syraks son, från Jerusalem. Denne skrev sitt arbete på hebreiska, vilket år 132 f. Kr. översattes till grekiska av hans sonson, som också försåg boken med ett företal. Det hebreiska originalet dateras vanligen till omkr. 190 f. Kr. Sedan 1896 ha vi genom flera hebreiska handskriftsfynd återfått ungefär */, av den hebreiska texten, närmare bestämt kap. 3—16 och 30—51. S. är det omfångsrikaste verket inom den judiska vishetslitteraturen. Både till form och innehåll påminner S. starkt om Ordspråksboken*. Liksom denna spänner S. över hela skalan från triviala etikettsfrågor till etiska och religiösa livsproblem och vill i sina mångskiftande råd och levnadsregler sammanfatta all insikt rörande livet och tillvaron. I jämförelse med Ordspråksboken träder dock i S. det allmänmänskliga tillbaka för det specifikt judiska. Visheten, som Ordspråksboken och Job närmast uppfatta som gudsfruktan, är enligt S. snarast identisk med den judiska lagen och kulten. Beröringen med grekisk kultur och bildning har stärkt författaren i hans judiska tro, .något som inte minst kommer till uttryck i »Fädernas lov», kap. 44—49, en återblick på de stora gestalterna i Israels historia från Henok till Nehemja, där det fäderneärvda idealet framhålles gentemot den nya tiden. Detta avsnitt följes av en lovsång över översteprästen Simon II, död 199 f.Kr., och framför allt hans framträdande på den stora försoningsdagen. Slutbönen i 50:24—26 har tjänat som förebild för den tyske psalmdiktaren Martin Rinckarts bekanta psalm, Sv. Ps. 12: »Nu tacker Gud allt folk». Litt.: R. Smend, Die Weisheit des Jesus Sirach (Berlin 1906; den hebreiska texten jämte översättning och kommentar); W. Baumgartner, Die literarischen Gattungen in der Weisheit des Jesus Sirach ( i Zeitschrift für Alttestamentliche Wissenschaft 34, 1914); G. Kuhn, Beiträge zur Erklärung des Buches Jesus Sirach (i Zeitschrift für Alttestamentliche Wissenschaft, Neue Folge 6—7, 1929—30). G. G. 805 SYRIEN SYRIEN är elt tämligen vagt geografiskt begrepp, som först dyker upp såsom beteckning på huvudprovinsen i seleukidernas välde (312—64 f. Kr.), då det i stort sett omfattar landet omkring floden Orontes med bl. a. de nygrundade städerna Seleucia och Antiokia. I engelsk-språkig litteratur har S. alltfort en mycket vidare, kulturgeografisk innebörd, så att det också inbegriper Palestina. Såsom mötesplats för folkvågor och kulturströmningar i både östvästlig och nord-sydlig riktning har S. haft en brokig historia alltsedan 2000-talet f. Kr. till våra dagar, då landet år 1946 blev fritt från franska och engelska trupper och därmed även militärt självständigt med det gamla Damaskus som huvudstad. Politiskt svagt och splittrat och ett ständigt offer för nya erövrare, har S. kulturellt och religiöst spelat en utomordentlig roll. De feniciska stadsstaterna på kustremsan i norr, såsom Ugarit, Byblos, Berytos, Sidon, Sarepta och Tyros ha från 1400 —700-talet med sin sjöfart omspänt hela medelhavsområdet och grundat kolonier i Nordafrika (Kartago) och Spanien. Genom de uppseendeväckande Ras Schamrafynden (=Ugarit) år 1928 ff. har denna epoks kanaaneiska religion blivit känd i originaldokument, som bekräfta och komplettera G. T:s polemiskt färgade uppgifter. En ny blomstringstid för S. inträder under den hellenistiska perioden. Från Antiokia utgår den kristna hednamissionen, och inom den tidigt grundade syriska kyrkan med Edessa som östligt centrum uppstår en omfattande kristen litteratur på syriska språket. Då detta är en arameisk dialekt, som är nära befryndad med Jesu modersmål, ha de syriska bibelöversättningarna, däribland Peschitta, sedan gammalt tilldragit sig exegeternas stora intresse. Studiet av syriskan, som med undantag av några dialektrester omkring Urmiasjön nu endast lever såsom liturgiskt språk, har därför befrämjats av bibelforskningen. Då S. under den gamla kyrkans tid varit dubbelspråkigt, så att t. ex. kyrkofäderna i Antiokia med dess berömda, historiskt inriktade exegetskola (se Antiokensk teologi) nyttjat grekiskan, 806