SYSTEMATISK TEOLOGI kristna legitimering endast därigenom att det visar sig möjligt att återföra den på kristendomens centrala egenart. Att denna fruktbara metodiska ansats icke kommit att slå igenom i den senare teologien, har delvis sin grund däri, att Schleiermachers egen kristendomssyn lade hinder i vägen för en saklig förståelse av kristendomens egenart. På denna punkt har den moderna Schleiermacherkritiken satt in; men samtidigt som den tagit avstånd från hans kristendomsförståelse har den prisgivit hans metodiska ansats. Den dialektiska teologien innebär ett försök att på en gång övervinna Schleiermachers kristendomssyn och hans metodiska grepp på den systematiska teologien. Enligt Karl Barth är det teologiens uppgift att kritiskt pröva det inom kyrkan predikade ordet. Förutsättningen för varje teologi är att ordet om Gud förkunnas i kyrkan. All teologi har sålunda sin utgångspunkt i predikan. Teologien är en funktion av kyrkan själv, i det att hon genom teologien underkastar sig en självprövning: » Ës gibt also Theologie in diesem eigentlichen Sinn, weil es in der Kirche vor ihr und ohne sie Rede von Gott gibt. Theologie folgt der Rede der Kirche, sofern sie mit ihrer Frage, ob es dabei mit rechten Dingen zugehe, nicht an einem ihr fremden Massstab, sondern an ihrem eigensten Ursprung und Gegenstand misst» (Barth: Die kirchliche Dogmatik, Bd I:1, 5 ed. Zürich 1947, sid. 2). Det tal om Gud, som äger rum i kyrkans predikan, gör anspråk på att vara förkunnelse av Guds ord. Med detta den kyrkliga förkunnelsens allra egnaste kriterium mätes den i dogmatikken (ibm, sid. 79). Men då det är teologiens uppgift att med sin kritik stänligt följa förkunnelsen i spåren, kan teologien aldrig — icke heller som s. — nå fram till ett avslutat system: »Die Selbstprüfung der Kirche hinsichtlich ihrer Verkündigung wird ja schon morgen mit der Verkündigung weitergehen müssen» (ibm, sid. 80). I denna uppgiftsbestämning, enligt vilken teologien såsom en kyrklig funktion har att kritisera och korrigera den alltjämt fortgående förkunnelsen, ligger förklaringen till Barths re- 811 lativa likgiltighet såväl för s:s vetenskapliga karaktär som för dess systematiska uppbyggnad. Från denna synpunkt kan den barthska teologien snarast betecknas som en förnyelse av lociteologien. Den svårighet, som s. tiderna igenom haft att kämpa med, består däri, att den på en gång har att hävda den kristna trons organiska enhet och dock undvika att förvandla den till ett tankesystem. Härtill kommer en andra svårighet: finns det över huvud taget någon möjlighet att på rent objektiv väg fastställa den kristna trons egenart? Ett bland de försök som gjorts inom svensk teologi för att komma till rätta med dessa svårigheter föreligger i den s. k. motivforskningen. Dess betydelse för s. består däri, att den vill anvisa en objektiv väg för bestämmandet av den kristna trons egenart och göra detta på ett sätt, som icke förvandlar kristendomen till ett blott tankesystem, utan låter den förbliva ett levande budskap från den levande Guden till nu levande människor. Vore kristendomen blott en religiös läroåskådning, så skulle man kunna peka på en rad för denna karakteristiska uppfattningar och tankemotiv. Det skulle då alltid synas godtyckligt om man utsöndrade en av dessa uppfattningar och upphöjde den till rang och värdighet av grundmotiv. Helt annorlunda blir förhållandet, då man utgår från kristendomen såsom en Guds gärning och ett Guds budskap om denna gärning, varigenom han tager upp människan i sin gemenskap. Då blir frågan: hurudan är denna gemenskap, och vad är innebörden i detta budskap. Svaret på denna fråga är just det kristna grundmotivet. Allenast det som präglar det kristna budskapet och den kristna gudsgemenskapen är det, som vi beteckna med namnet kristet grundmotiv. Gå vi med frågan om grundmotivet till kristendomen själv, kan det icke råda något tvivel, vad svaret mäåste bliva. Kristendomen möter alltifrån begynnelsen såsom ett evangelium, såsom glädjebudskapet om Guds syndaförlåtande kärlek, som i Kristus utgivit sig själv för att frälsa det förtappade. Att den helige Guden, samtidigt som han dömer synden, skänker syndernas förlåtelse 812