genom tron på den korsfäste och uppståndne Kristus, detta är evangeliets medelpunkt. Det är icke något godtyckligt utgripet, utan något varförutan evangelium skulle upphöra att vara evangelium. Detta är det kristna grundmotivet, som kort sammanfattat kan betecknas såsom agapemotivet, eftersom allt i det kristna budskapet och den kristna tron kretsar kring den gudomliga kärleken, bevisad oss genom Kristi självutgivelse. Det bör tilläggas, att »motivforskningen» ingalunda är av rent historisk karaktär. Den är fastmer en specifikt systematisk-teologisk metod, blott att den har att genomföras på ett historiskt givet material; den är själv ett stycke av s., och det grundläggande. Med dess hjälp kan s. finna s.a.s. sin »arkimediska punkt» och sitt centrum, varifrån det kristna innehållet i hela dess rikedom kan sammanhāållas i en organisk enhet. Att den kristna tron och det kristna budskapet äger en sådan central enhet, är den kristna trons eget krav. Det är medvetandet om detta som ligger bakom Paulus’ ord i 1 Kor. 2:2 (endast eftf: Jesus Kristus och honom såsom korsfäst) och reformationens tal om »rättfärdiggörelsen av tron allena» såsom »articulus stantis et cadentis ecclesiae». Se även Teologi. Litt.: G. Aulén, Den allmänneliga kristna tron (4 ed. Sthm 1943, s. 13—38) ; A. Nygren, Dogmatikens vetenskapliga grundläggning. Med särskild hänsyn till den Kant—Schleiermacherska problemställningen (Lund—Leipzig 1922); dens., Filosofi och motivforskning (Sthm 1940; s. 35— 62, 73—89); R. Bring, Till frågan om den systematiska teologiens uppgift. Med särskild hänsyn till inom svensk teologi föreliggande problemställningar 1 (Lund 1933); dens., Teologi och religion (Lund 1937); K. Barth, Die kirchliche Dogmatik I:1 (5 ed. Zürich 1947); G. Hök, Efter vilken metod bör en teologisk åskådning utforskas? (i Svensk teol. kvartalskr. 1950); G. Wingren, Teologiens metodfråga (Lund 1954); dens., Einar Billings teologiska metod (i Nordisk teologi, Lund 1955); R. Prenter, Skabelse og genløsning. 1 Prolegomena (Khvn 1951); jfr K. E. Skydsgaard, Regin Prenters dogmatiske prolegomena (i Nordisk teologi, Lund 1955; H. Ording, Dogmatisk metode (Oslo 1939); H. Eklund, Troslärans perspektiv (Åbo 1944); F. Gogarten, Theologische Tradition und theologische Arbeit, 813 SÖDERBLOM Geistesgeschichte oder Theologie (Leipzig 1927); W. Elert, Der christliche Glaube (3 ed. Hamburg 1956; s. 17—55, 543—550); Richard Niebuhr, The nature of revelation (New York 1946); P. Tillich, Systematic theology (Chicago 1951). A. Ngn SYVENDEDAGSADVENTISMEN, se Adventister. SÆDELIGHED, se Sedlighet. SÖDERBLOM, Lars Olof Jonathan (Nathan), (1866—1931), efter examina i Uppsala teol. dr vid Paris univ. 1901, prästvigd 1893, präst vid svenska församlingen i Paris och sjömanspräst i Calais och Dunkerque 1894— 1901, professor i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi vid Uppsala univ. 1901 —1914, tillika prof. i religionshistoria vid Leipzigs univ. 1912—1914, ärkebiskop 1914. S. vann snart ett stadgat anseende som religionshistoriker; hans tidigaste arbeten, som rörde den fornpersiska religionen (»Les fravashis», 1899; »La vie future d’après le mazdéisme», 1901) ha t.o.m. kallats geniala. Tidigt anförtroddes honom uppgiften att utge Tieles berömda »Kompendium der Religionsgeschichte» (1903, nya uppl. 1912 och 1931). I »Gudstrons uppkomst» (1914, ty. övers. Das Werden des Gottesglaubens, 2 uppl. 1926) sammanfattar S. en vidlyftig diskussion ang. religionens äldsta former, där han med klar blick för utvecklingstrons ensidigheter söker gudstrons psykologiska förutsättningar i makttron, i animismen, vari ligger grunden till föreställningen av gudomen som en personligt verksam vilja, samt slutligen i tron på vad S. kallade »frambringare», S:s term för naturfolkens »höga gudar». I detta sammanhang avvisas »urmonoteismen», och en klar skillnad göres mellan naturfolkens höggudstro och den verklige monoteismen, sådan den främst förefinnes inom den bibliska uppenbarelsereligionen, vilken närmast skall sammanhänga med vad S. kallade animism. Senare forskningar ha i flera hänseenden givit S. rätt. En markant linje i S:s författarskap tecknas av hans oavlåtliga arbete på att ur såväl religionshistorisk som teologisk synpunkt 814