SÖDERBLOM Nathan Söderblom. bestämma kristendomens egenart bland religionerna. Grundläggande är här uppsatsen »Uppenbarelsereligion» (1903; den andra, tillökade upplagan 1930 inrymmer även »Uppenbarelsens portar» från 1910 och »Uppenbarelsens fortsättning» från 1911). I »Naturlig religion och religionshistoria» (1914, ty. uppl. »Natürliche Religion und allgemeine Religionsgeschichte» 1913—14) samt i »Den levande Guden» (1932, Gif- fordföreläsningar, hållna vid univ. i Edinburgh 1931, eng. uppl., The Living God, 1933) fullföljas tankegångarna, som grundas pa den i »Uppenbarelsereligion» framställda distinktionen mellan oändlighetsmystik och personlighetsmystik. Denna, som torde vara S:s mest förblivande bidrag till religionsforskningen (se Mystik) kompletteras i det sista arbetet med en annan, den mellan spontan religion och övningsreligion. S:s egentliga konception torde vara att skilja dels mellan två olika gudsbilder, känne- 815 tecknade å ena sidan av oändlighet, å den andra av vilja eller personlighet, dels mellan två arter av gudsförhållande, allt eftersom den gudomliga nåden eller människans egen prestation uppfattas som förhärskande beträffande frälsningen. I dessa hänseenden betecknar kristendomen en särskild och särpräglad linje, även ur rent historisk synpunkt betraktad, om också S. var klart medveten om omöjligheten av att inom religionen, uppfattad som en levande realitet, uppdraga absoluta gränser. Men distinktionerna vore ändock nyttiga och nödvändiga för att framhäva skilda religionsformers egenart. I förarbetena till den aldrig hållna andra Giffordserien har detta uttryckts så att oändlighetsmystik och personlighetsmystik på visst sätt kunna anses som varandras korrektiv — i betraktande av att varje mänsklig föreställning om religionens föremål är bristfällig. Med uppenbarelse menade S. »framträdandet i historien av ett positivt religiöst innehåll». Det energiska fasthållandet vid historiens och de historiska personligheternas betydelse som uppenbarelsens bärare är karakteristisk för S. (härutinnan kan man se en tydlig påverkan såväl från Wellhausens syn på den gammaltestamentliga profetismen som från svensk personlighetsfilosofi, främst Geijer", men även från Harald Hjärne*; uppenbarelseteologi har S. mött också hos Sabatier). Den betydelse tanken på uppenbarelsen i historien fick för S. ses klarast mot bakgrunden av hans allmänna åskådning om förhållandet mellan tro och vetande. Han framställde denna redan 1898 i arbetet »Jesu bergspredikan och vär tid» (ny uppl. 1930) och han torde i allt väsentligt ha bibehållit samma principiella inställning. Den är där framställd i anslutning till en diskussion av undrets natur. I bestämd och uttalad motsättning till skolastisk uppfattning förkastar S. tanken på undret såsom ett brott mot naturlagarna, d.v.s. som ett mirakel. Det religiösa undrets väsen ligger icke i det oförstädda utan i att tron kan uppfatta ett i och för sig fullt naturligt skeende som uttryck för Guds handlande. På motsvarande sätt är uppenbarelsen alltid gi- 816