ven i historien, d.v.s. beroende av bestämda historiska och psykologiska förutsättningar, men kan dock, religiöst sett, betraktas som en gudomlig självmeddelelse. Därmed sammanhänger, att S. räknade såväl med en fortsatt (jfr »Uppenbarelsens fortsättning») som med en allmän uppenbarelse, samt att han i kristendomen såg »fullkomningen av en särskild Guds uppenbarelse». Kristendomen bestämmes av $S. icke som en lära utan som »genom Kristus förmedlad gudsgemenskap». Ätskilligt i S:s åskådning har sin förklaring i den personliga kamp, vari han bragtes genom konflikten mellan en fäderneärvd, väckelsebetonad religiositet och de starka intrycken av den historiska bibeluppfattning som han lärde känna under studieåren. Senare följde livliga förbindelser med fransk protestantism alltsedan hans personliga bekantskap med Sabatier; med iver följde han den franska »modernismen» (»Religionsproblemet inom katolicism och protestantism» 1—2, 1910, en av hans ojämnaste men samtidigt snillrikaste böcker). I grunden har kanske dock hans långvariga och djupa Lutherstudium betytt mest för honom personligen (»Humor och melankoli och andra Lutherstudier», 1919). Den personliga utvecklingen förde honom, genom flera ingripande kriser, till en allt starkare kristocentriskt betonad åskådning (»Gå vi mot religionens förnyelse?», 1919; där antydes jämväl den betydelse Ritschls* »gudsrikesteologi» haft) utan att därför det universella perspektivet försvagades: tvärtom gick den med åren mer och mer framträdande religiösa innerligheten i S:s egen kristendom hand i hand med en vidgad förstäelse för det religiöst äkta i andra trosformer. Här ligger en personlig grund till S:s ekumeniska intresse (se Ekumenik). Ätskilligt tyder också på att S:s personliga religion hade starka inslag av mystik. — Närmast kommer man honom i hans vidsträckta uppbyggliga författarskap (»När stunderna växla och skrida» 1—4, 1909—21; »Kristi pinas historia», 1928), varvid dock är att märka, att S. lika gärna behandlade en vetenskaplig fråga i en predikan eller en betraktelse som han i en ve- 817 SÖDERBLOM tenskaplig framställning tog upp trosspörsmål. I Sveriges religiösa och intellektuella liv blev S. tack vare begåvningens mångsidighet, det lysande offentliga framträdandet och inte minst den frimodighet och frisinthet som alltid utmärkte honom en centralgestalt, ofta också en förargelseklippa. Den alltmer ökade internationella uppskattning, som han blev föremål för särskilt i samband med den ekumeniska verksamheten, öppnade först mångas ögon för hans verkliga betydelse, men för denna verksamhet, som fyllde största delen av ärkebiskopstiden, bör ej glömmas den djupgående inverkan hans tid som akademisk lärare haft, som forskare och handledare, som introduktör av religionshistoriens studium i modern mening och inte minst genom det konsekventa hävdandet av den fria och obundna forskningens betydelse även för kyrkan själv. Litt.: Flera förf., N.S. in memoriam (Sthm 1931; innehåller även bibliografi av S. Ågren); Bidrag till N. S:s bibliografi av S. Dahlquist och F. Holmström i Svensk teol. kvartalskr. 1932 och 1937. Se vidare 7. Andrae, N.S. (5 ed. Uppsala 1932); E. Berggrav, N.S. Geni og karakter (Oslo 1931); Hågkomster och livsintryck 14—15 (Uppsala 1933—1934); F. Holmström, Uppenbarelsereligion och mystik. En undersökning av N. S:s teologi (Sthm 1937); J. M. von Veen, N.S. Leven en denken van een godsdiensthistoricus (diss. Groningen, Amsterdam 1940); S. Estborn, Under Guds grepp. En studie i N. S:s förkunnelse (Sthm 1944); E. Ehnmark, Övning och inspiration (i Kyrkohist. årsskr. 1946); dens., Religionsproblemet hos N.S. (Lund 1949). E.E—k Den kyrkliga gärningen. Den föregående framställningen har visat vilken betydande roll S. spelat som religionshistorisk forskare, men också hur hans livliga ingenium därjämte sysslade med en mångfald centrala frågor inom teologiens vida fält. Allra mest känd har han emellertid blivit som kyrkoman, och då i främsta rummet som ekumenisk banbrytare (se Ekumenik). Kyrkan i Sverige har aldrig tidigare ägt någon kyrkoledare, som nått upp till S:s universella mått och gjort en liknande insats i den allmänneliga kyrkans historia. Det vore emellertid missvisande att draga upp någon skarp 818