SÖDERBLOM gräns mellan S. som vetenskapsman och som kyrkoman. Dels har hans ekumenik en väsentlig förutsättning i hans religionsvetenskapliga forskning och kan inte förstås utan hänsynstagande till denna. Dels ha hans ekumeniska strävanden föranlett en mycket omfattande, kring kyrkofrågan orienterad produktion. Denna började redan under professorsåren och fortsatte sedan under hela ärkebiskopstiden. Bland de tidigare skrifterna må här nämnas: »Sveriges kyrka» (1908), »Den enskilde och kyrkan» (1909), »Svenska kyrkans kropp och själ» (1916; i denna skrift ingår bl.a. en rad uppsatser från tidigare år, däribland en artikel om »Canterbury och Uppsala»). Bland de många senare på olika språk utgivna arbetena må nämnas: »Religionen och staten» (1918), »Evangelisk katolicitet» (1919), » Christian Fellowship or the United Life and Work of Christendom» (1923), »Kristenhetens möte i Stockholm augusti 1925» (1926) och »Christliche Einheit» (1928). I sitt ärkebiskopliga »Herdabref» (1914) utgår S. från bibelordet: »icke att vi äro herrar över eder tro, utan vi äro medhjälpare till eder glädje». Intet lösensord kunde vara mera betecknande för honom. Medhjälparskap till glädje var hans andliga atmosfär. Detta gällde ju först och främst om tjänaregärningen i Kristi kyrka, men också om synen på teologiens och kyrkans uppgifter. Hårt tryck och ohemtrevligt gråväder hade präglat den teologiska situationen i Uppsala under 1800-talets sista tid. De frimodiga programmatiska ord, med vilka S. tillträdde sin professur, voro signaler till en ny tid, fullföljda under professorsåren genom den sprudlande vitaliteten i hans arbete, hans idérika uppslag och hans smittande forskarglädje. Den svenska teologien fördes främst genom honom ut ur långvarig isolering. Hans friska och levande kyrkosyn bidrog också i hög grad till den kyrkoväckelse, som under 1900-talets första decennium gick fram i Uppsala. Karakteristisk för honom var därvid framför allt hans strävan att övervinna den provinsialism, som utmärkte läget under 1800-talet. S. tröttnade aldrig att framhålla att »kyrkan i Sverige» vore »en 819 provins i den allmänneliga kyrkan». Detta innebar ingen ringaktning av den svenska kyrkans egenart. S. är tvärtom i skrift efter skrift angelägen om att klarlägga denna — en särskild anledning härtill fick han genom de förhandlingar med den anglikanska kyrkan, som inleddes 1909 och i vilka S. spelade en ledande roll. Han betonade därvid de ekumeniska möjligheter, som den svenska kyrkan ägde därigenom att hon var en reformerad kyrka och på samma gång bevarat kontinuiteten med den förreformatoriska kyrkan. Hennes förening av obruten tradition och evangelisk anda uttrycker S. gärna med termen »evangelisk katolicit e t»: positionen innebure principiell frihet i förhållande till det institutionella, men på samma gång uppskattning av vår kyrkas särskilda former och traditioner, inte bara som ärevördigt arv, utan också som »en av historiens Gud åt oss anförtrodd gåva». Det bör i detta sammanhang erinras om att S. genom böcker och föredrag energiskt arbetade för att göra Luthers andliga storhet bättre känd utanför »lutherdomens» råmärken. Med stor omsorg och med en arbetsförmåga, som gränsade till det otroliga förvaltade S. ärkebiskopsämbetets mångskiftande uppgifter. Som den konstnär han var kunde han på ett sätt som är få förunnat skapa solenn högtid; starkast intryck gjorde han genom sin förkunnelses originalitet, dess religiösa omedelbarhet och friskhet. S. hade en sällspord förmåga att skapa kontakt åt olika håll. Han motverkade under sitt archiepiskopat avsevärt tidens eljest påtagliga tendenser till kyrklig isolering — särskilt gäller detta förhållandet till de intellektuella kretsarna och arbetarvärlden. Vad den sistnämnda relationen beträffar må här framhållas, hur starkt engagerad S. ständigt var för kristendomens etisk-sociala sida, något som nogsamt betygas allaredan av hans tidigaste författarskap — jfr t.ex. boken »Jesu bergspredikan och vår tid» (1898) — och som sedan tog sig uttryck i den ekumeniska gärningen. Gudstjänstlivet och allt som därmed sammanhängde stod i centrum för S:s kyrk- 820