liga strävanden. Han var under sin ärkebiskopstid ordf. i en rad kommittéer, som förberedde förnyelse av de kyrkliga böckerna. Detta arbete resulterade i ett »Tillägg» till den Wallinska psalmboken, »Nya psalmer» (1920) ; en ny koralbok (1921); ett nytt Vesperale (1925). S:s kyrkomusikaliska insats belyser det vittfamnande draget i hans kyrklighet: koralboken av 1921 upptog en rad av väckelsetidens andliga sånger och melodier; Vesperale av 1925 innehöll så gott som uteslutande gammalkyrklig, »gregoriansk» musik. Litterärt sökte S. tjäna fromhetslivet genom en rad starkt personligt färgade andaktsböcker (se ovan) samt hennes undervisning genom läroböcker i kristendom, bland vilka den mest spridda var »Levnaden, tron och bönen» (första uppl. 1919). Här må ock nämnas hans bok »Martin Luthers lilla katekes belyst» (1929). S:s ekumeniska arbete återspeglades på mångfaldigt sätt i hans gärning i den svenska kyrkan. Vid sina ekumeniska strävanden var S. särskilt inriktad på samverkan med de nordiska systerkyrkorna. Så tog han bl. a. initiativet till de nordiska biskopsmötena. Den konferens »on Life and Work», som hölls i Stockholm 1925, kommer alltid att intaga en märkesplats i kyrkohistorien (se art. Ekumenik), detta allaredan därför att detta möte, i vilket praktiskt taget alla mer betydande kyrkosamfund utom Rom deltogo, var det första allmänkyrkliga mötet efter den stora kyrkosplittringen. Det utgjorde höjdpunkten i S:s ekumeniska verksamhet. Ingen enskild man har ens tillnärmelsevis betytt så mycket som han för konferensens tillblivelse och genomförande. Alltifrån ärkebiskopstidens första dagar arbetade han för saken med en energi som inte väjde för några hinder och med en tro som verkligen försatte berg. Hans linje blev därvid det praktiska samarbetets linje: Life and Work. Varför? Olika faktorer ha medverkat. Det hårda trycket från världskriget kallade ivrigt på kristen samverkan. Ekumenikens andra linje — Faith and Order — var otvivelaktigt högviktig. Men den var en linje på lång sikt, där eventuella resultat lågo i 821 l SØNDAG fjärran. Ärendet brådskade. Kontakt och resultat syntes lättare och snabbare kunna vinnas genom samarbete för bestämda kristna etiska mål. Sålunda upptog Stockholmsprogrammet en rad etisk-sociala frågor. Utgångspunkten, gemensam basis, vore den »enhet i Kristus», som fanns mellan alla kristna. Förhandlingarna i Stockholm blottade givetvis problematiken i de etiska frågeställningarna, men också dessas direkta sammanhang med centrala trosfrågor — frågan om gudsrikets innebörd kom att bli en av mötets huvudfrågor. Häri låg, kan man säga, ett varsel om att den ekumeniska rörelsens båda huvudlinjer i framtiden skulle komma att förbindas med varandra. Stockholm blev genom den där rådande samförståndsandan en vägrödjare också för den andra linjen i ekumeniken, Faith and Order. När den första stora Faith and Order-konferensen två år senare sammanträdde i Lausanne, talades det där ofta om »the spirit of Stockholm». Om S:s ekumeniska gärning skriver en av den ekumeniska rörelsens främste män, biskop Bell i Chichester, med all rätt följande ord: »Personligen kan jag ej hysa något tvivel om att ärkebiskop Söderblom gjorde mer än någon annan samtida kyrklig ledare, genom direkt arbete och genom sitt entusiastiska och bestämda övertalande av andra människor i många länder, för att draga, eller snarare börja draga alla folks kyrkor tillsammans i kristet tjänande och kristet arbete (communio oecumenica in serviendo)». Litt.: se ovan samt art. Ekumenik. G6G.EF.H.A. SØLIBAT, se Celibat. SØMANDSMISSION, se Sjømannsmisjon. SØNDAG er den første dag i uken etter kristen tidsregning. Navnet betyr egentlig »solens dag» (eng. »Sunday»; tysk »Sonntag»). Bruken å oppkalle ukedagene etter planetene stammer fra babylonisk astrologi og »solens dag» var under den romerske keisertid den dominerende betegnelse på denne dag (dies solis). Når de kristne apologeter i 2. årh. henvendte seg til hedningene, sa de gjerne dies solis; når de skrev for sine egne, møter vi 822