TEGNER Esaias Tegnér. Svartkritteckning av Maria Röhl. 1829. demisk karriär. 1812 blev han professor i grekiska, prästvigdes samma år och erhöll som prebende Stävie och Lackalänga pastorat utanför Lund. Vid samma tid frigjordes de poetiska krafterna hos honom, sedan han 1811 haft sin första stora framgång som skald med den av Svenska akademien prisbelönta dikten »Svea». Den unge T:s bildning var i början fransk men blev sedan övervägande tysk. Han kom från Voltaire och Leopold till Kant och Schiller. Den Kant-Schillerska idealismen präglar hans förnämsta dikt från ungdomen, »Det eviga». Religiöst omfattade han en deism som fick sitt tydligaste poetiska uttryck i dikten »Försonligheten» (sedan kallad »Fridsröster»): »O, vad gör det hur vi kalla/ denna far som ingen ser?/ för vad dyrkad bild vi falla/ solen eller korset, ner?» Det romantiska genombrottet gav sig hos T. tillkänna i en innerligare religiositet, vars starkaste uttryck blev »Prästvigningen», diktad i anledning av T:s egen prästvigning. Man kan i den finna en antydan om att han tänkt följa Wallins*, Franzéns* och Geijers* exempel och framträda som psalmdiktare. En re- 847 ligiös vändning kan man dock inte tala om; står »Prästvigningen» i korssymbolens tecken, så står den samtidigt skrivna »Skaldens morgonpsalm» i solens. Då T. i sitt stora tal vid Lutherjubileet 1817 uppehöll sig vid tidens brytningar mellan upplysning och romantik betonade han deras »andliga» karaktär och framhöll att kristendomen hade fått ökad makt över sinnena. T. stod nu religiöst sett nära Wallin, som han tre år senare hyllade i »Nattvardsbarnen» som »Davidsharpan i Norden». Den bibliska inspirationen är stark i denna dikt men i grunden är den salighetslära som prästen här predikar inte olik Baldersprästens förkunnelse i Fritiofs sagas slutsång, »Försoningen». Hos bägge spåras den Schellingsk-platonska lära om fallet och försoningen som T. hade tillägnat sig vid tiden för sitt romantiska genombrott, och båda vänder sig mot en försoningslära som bygger på offer. Efter att ha fått första förslagsrummet utnämndes T. 1824 till biskop i Växjö och flyttade två år senare dit. Om T. som stiftschef har Nathan Söderblom yttrat: »Han sparade sig ej och hörde till de verksammaste biskoparna i sin samtid». För att höja prästerskapets bildning organiserade han på olika håll i stiftet lässällskap. Han inrättade också i Växjö en kurs för blivande präster, vid vilken han undervisade och förrättade examination. Som biskop fann han det angeläget att orientera sig i den teologiska litteraturen; om hans teologiska lärdom vittnar bl.a. hans ämbetsberättelse vid prästmötet i Växjö 1836, vilket betecknar höjdpunkten av T:s episkopala verksamhet. Präst och sedermera biskop hade T. blivit av praktiska skäl, men han hade blivit det med allvar. Det dogmatiska var för honom av underordnad betydelse. Väsentligt var att han kände sig stå i positivt förhållande till kristen religion och kyrka, vilket framgår inte bara av hans predikningar och kyrkliga tal utan också av andra uttalanden. Kvickhet och ironi ingick som element i hans stil, särskilt i breven, men han hade också, i likhet med Wallin, läggning för det högstämda och högtidliga. Med Wallin tävlade han i »Invigningen av Gårdsby kyrka» (1837), en av 848