hans förnämsta dikter från biskopstiden. Som stiftschef intresserade sig T. särskilt för den högre undervisningen. Vidsträckt betydelse fick hans skolta], en pedagogisk genre som han gav form åt, och hans arbete i Stora uppfostringskommittéen (1825—28). Även i riksdagen visade T. det största intresse för uppfostringsfrågor; annars hörde deltagandet i riksdagarna till de biskopliga skyldigheter som minst passade honom. Under 1830-talet kom han i motsättning till den politiska press- och riksdagsliberalismen, allt eftersom denna växte i styrka, och man böjde sig nu inte så allmänt för den auktoritet han vunnit som skald och lysande kulturperson. Hemkommen till Växjö från en spänningsfylld tid vid riksdagen 1840 drabbades han av slaganfall och bröts kroppsligt och själsligt. Efter en vistelse vid ett hospital i Slesvig kunde han med tämligen återställd hälsa uppta sitt arbete som stiftschef. Sjukdomen följdes av en uppflammande litterär produktionslust. Hans största dikt från detta tidsskede är »Kronbruden», en hexameteridyll i Nattvardsbarnens stil, skildrande ett småländskt bondbröllop med biskopen själv som vigselförrättare. Från samma tid är den svanesång, vari »Avsked till Lyran» ingår. I en därtill hörande dikt, »Kyrkan», sade han farväl till sitt ämbete. Med orden: »god beredning till Kristendom är Vetenskap och Konst» ville han säga att han som universitetslärare och skald hade haft förutsättningar för det kyrkliga ämbetet, att han i detta främst sett bildningsuppgiften. Litt.: T.-litteraturen till 1956 finns förtecknad i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 3 (Sthm 1956). Den fullständigaste uppl. av T:s skrifter är utg. av E. Wrangel och F. Böök (Sthm 1918— 25). En fullständig uppl. av T:s brev utgives av Tegnérsamfundet, red. av N. Palmborg (Malmö 1953 ff.). Den fullständigaste monografien är F. Böök, E. T. 1—2 (Sthm 1946). BI. a. arbeten som behandlar T. som religiös personlighet, kyrkoman och teolog märkas N. Söderblom, Svenskars fromhet (Sthm 1933); A. Werin, E. T. Från Det eviga till Mjältsjukan (Lund 1934); Th. P:son Wärendh, T. och teologien (diss. Lund 1939); J. Lindblom, T. och bibeln (Lund 1946) och E. Newman, T. inför brytningarna inom 849 TEISM tidens teologi och fromhetsliv (Lunds univ. årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd 42. Nr 7, Lund 1946). A. W—n TEISM. 1. Termen t. (av grek. ®s6;, Gud) är, vad dess ursprung beträffar, osäker. Möjligen är den bildad under 1600-talet i England. I varje fall användes den första gången mer allmänt av de s. k. Cambridgeplatonisterna och bland dem i synnerhet av R. Cudworth (1617—1688) i deras kritik av Hobbes och av dåtida ateism och materialism. Från England övertogs termen av franska och sedermera även av tyska tänkare. Så småningom har den blivit allmän egendom. Känd och ofta åberopad är Kants formulering: »der Deist glaube einen Gott, der Theist aber einen lebendigen Gott (summam intelligentiam).» (Kritik der reinen Vernunft, 1 ed. s. 633). Såsom termen allmänt förekommer och i olika sammanhang begagnas, har den inte någon entydig innebörd, som kan fastläggas i en definition. Två relativt enhetliga och från varandra avgränsade betydelser kan dock urskiljas. 2. T. i vidare bemärkelse betecknar uppfattningen, att det finns en Gud eller något gudomligt. Så fattad är t. motsatt ateismen, men innesluter däremot likaväl monoteism, deism och panteism som dualism och polyteism. Försåvitt »en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som mani all nöd tager sin tillflykt till» (Luther), är alla människor personligen och vad deras innersta övertygelse beträffar teister i denna mening. Var och en tror och förtröstar på något, var och en har hemligen eller öppet sin Gud eller sina gudar, även om han för att ta avstånd från ett gängse föreställningssätt kallar sig ateist. Det finns inga ateister i denna mening, men det finns teorier och åskådningar, som i motsats mot t. med skäl kan betecknas som ateistiska. 3. T'. i trängre bemärkelse betecknar en särskilt mot panteismen och deismen kritisk åsikt, enligt vilken Gud är ett personligt väsen, som är skilt från världen men uppenbarar sig i den, och som det därför är möjligt att nå kunskap om genom en på erfarenheten grundad filosofisk spekulation. Som upphovsman till t. i denna mening i väster- 850