TELEOLOGI ländsk kultur räknas ofta Aristoteles* : i motsats mot Platons idélära innesluter hans åskådning ett bestämt gudsbegrepp, och även om Gud enligt Aristoteles saknar personlig karaktär, är han dock skild från världen och påverkar på ett avgörande och för förnuftet begripligt sätt dess förlopp. De av hellenistisk spekulation influerade kyrkofäderna räknas också ofta som teister. Detsamma är fallet med den kring Aristoteles’ filosofi uppbyggda skolastiken och följaktligen med hela den alltjämt gällande officiella romersk-katolska teologien. Kristendomen och kristen teologi överhuvud anses jämväl inte så sällan som t., vartill kommer, att sådana filosofer anses vara teister som exempelvis Descartes och Leibniz i motsats å ena sidan mot företrädarna för upplysningstidens deism och å andra sidan mot Spinoza, Hegel och andra panteister. På detta vis sammanföres vitt skilda åskådningar under termen t., så att denna till sin betydelse blir mycket allmän och vag och i praktiken skäligen intetsägande. T. i trängre bemärkelse har icke desto mindre en alldeles bestämd betydelse, som gör den adekvat och tillämplig i vissa sammanhang, medan man har anledning att misstänka vantolkningar och misstag, då termen begagnas i andra sammanhang, t. ex. beträffande kristen tro och teologi överhuvud. Ett exempel och kanske det mest kända på t. i begränsad bemärkelse är den ståndpunkt, som i mitten av 1800-talet utvecklades i Tyskland av den s.k. teist-skolan med Fichte d. y. som främste representant. I nära anslutning till Hegel men under kritik av den hegelianska panteismen och med udden jämväl riktad mot dåtida deistiska tänkesätt utvecklade denna skola en ståndpunkt, enligt vilken det finns ett högsta väsen, Gud, som är något annat än världen och som ingriper i världen. Guds ingripande i världen är sådant, att var och en själv kan skaffa sig erfarenhet därav och på grund av sin erfarenhet med förnuftets hjälp resonera sig fram till att ett högsta personligt väsen måste finnas. T. i trängre bemärkelse innebär en utpräglat rationalistisk kristendomstolkning, som är mycket främmande för vad både 851 enligt katolsk och evangelisk åskådning uppenbarelsen och tron, Anden och kyrkan är och betyder. När de senare åskådningarna betecknas som teistiska, finns. skäl för misstanken, att en rationalistisk vantolkning av dem föreligger, och att de uppfattas som t. i teist-skolans mening. Se även Ateisme, Deisme, Gud, Monoteism, Panteism, med i dessa art. anförd litt. S.E. R. TEKSTBOK, se Evangeliebok. TELEOLOGI (av gresk 7téÀoc, mål, hensikt, fullendelse) er i følge C h r. W o1ff, som har laget ordet (»Philosophia rationalis», disc. prael. §§ 85, 100), den del av naturfilosofien som handler om tingenes mål (fines rerum) eller finale grunner (rationes finales). Begrepsapparatet er overtatt fra Aristote- 1es*, som i forbindelse med sitt skjema potens-akt gir bevegelsens »hvortil» rang av eget prinsipp. Men for Wolff lå det nærmere å bruke viljehandlingens skjema, middel — mål, og henføre t. til en guddommelig hensikt. Bestemmelsen av t. som finaldeterminasjon har kunnet føre til overbetoning av det logiske skjema på bekostning av saken. T. anlegger et i forhold til den reale determinasjonsmäåte nytt, overordnet synspunkt: Hva tjener dette til, hva er det godt for, hvilken hensikt har det i naturens økonomi, i Guds skaperplan og verdensstyrelse? Opplysningstiden arvet sin optimistisk-teleologiske naturbetraktning fra L eibniz* (»Théodicée» 1710) og la den blant annet til grunn for sine variasjoner over det teleologiske eller fysiko-teologiske gudsbevis*. Med all sin naive nyttebetraktning munnet denne t. allikevel ut i tanken om Guds ære som skapningens siste formål. Kant (»Kritik der Urteilskraft» 1790) oppfattet t. som et regulativt prinsipp for dømmekraften, altså som en bedøm m e!lsesmäåte, ikke et forklaringsprinsipp. Fra bestemmelsen av den indre hensiktsmessighet i et stykke organisert natur, hvor alt vekselvis er mål og middel, går t. videre til forestillingen om hele naturen som et system av formàål. Først deretter tenkes en målsettende, 852