TEMPEL stånd först under Salom o, Davids son och efterträdare. Salomos t. ingick i ett komplex av byggnader, som den praktälskande konungen lät uppföra på Jerusalems östra kulle. Salomo anlitade feniciska byggmästare och hantverkare, medan israeliter utförde grovarbetena. T. förlades på Araunas tröskplats, 2 Sam. 24, säkerligen motsvarande den kananeiska kultplatsen på Moria berg, 2 Krön. 3:1. Den s.k. Omar-moskén, som uppfördes av kalifen Abd el-Melik år 691, ligger på samma ställe. Den innesluter den heliga klippan, som ännu i dag uppvisar spår av sin användning som offeraltare. T. hade de antika soltemplens orientering åt öster. Det var omslutet av tvenne förgårdar, av vilka den inre, senare kallad prästernas förgård, 2 Krön. 4:9, var den egentliga kultplatsen. Där fanns bl.a. brännoffersaltaret. I söder stod det s. k. kopparhavet. Det mätte 10 alnar i diameter. Dess vatten var avsett för reningar. »Havet» vilade på tolv oxar av koppar, som i grupper om tre vände huvudena mot de fyra väderstrecken. Den egentliga t.-byggnaden var i huvudsak uppförd av stora stenblock, som färdigställts redan på brottplatsen. T. hade tre rum. Trappor från förgården ledde upp till förhuset. Detta, som var öppet mot öster, var 20 alnar brett men endast 10 alnar djupt. Ingången flankerades av kopparpelarna Jakin och Boas. Namnen anses av många forskare utgöra begynnelseorden till sentenser, som betygade Davidsdynastiens bestånd. Genom breda dörrar av cypressträ kom man från förhuset in i »det heliga». Detta rum var 40 alnar långt och 20 alnar brett. Väggar och tak voro överklädda med cederträ med utsirningar i form av keruber, palmer och blomsterband. Alltsammans var belagt med guld. Överst, nära taket, sutto gallerförsedda fönster, som skänkte rummet en sparsam belysning. Utmed långsidorna befunno sig skådebrödsbord och ljusstakar av guld. I bakgrunden fanns ett gyllene rökelsealtare. Trappor ledde upp till det tredje, något högre belägna rummet, som kallades »det allraheligaste». Dess dörrar voro tillverkade av olivträ i rik utsirning. Rummet, som saknade belysning, mätte 20 alnar i alla rikt- 855 ningar. Liksom det heliga var det panelerat med cederträ och hade utsirningar överdragna med guld. I mitten befann sig förbundsarken, placerad under tvenne 10 alnar höga keruber, utskurna i olivy och belagda med guld. Ansluten till t:s yttersidor i norr, väster och söder till halva höjden fanns en byggnad i tre våningar med kamrar, avsedda som bostäder för präster, som förvaringsrum för tempelkärl m.m. Salomos t. hade inga imponerande mått. Likväl måste det ha gjort intryck genom sitt läge, sin monumentala stil och förnämliga utsmyckning. När det gäller utformning och dekoration av t., har framförallt feniciskt inflytande gjort sig gällande. Man kan också tala om påverkan från annat håll. Bl.a. kopparhavet har sin motsvarighet i det babyloniska t. Där fanns en vattenbehāållare, apsu, som symboliserade det underjordiska sötvattenshavet. Betecknande nog är det hebreiska uttrycket för t. heka'l samma ord som det assyr. ekallu, som i sin tur återgår på det sumeriska egal. T:s förgårdar erinra om de egyptiska templens. Det allraheligaste har sin parallell i gudens cella i såväl Egypten som Babylonien. Salomos t. kan från början jämställas med ett kungligt kapell, men blev snart betraktat som judarnas nationalhelgedom. Dess särställning framhävdes starkare än någonsin genom Josias reformation år 622. T. förstördes år 586 genom Nebukadnessar. Sedan judarna återvänt från den babyloniska fångenskapen, uppfördes åren 520— 16 under ledning av ståthållaren Serubabbel ett nytt t. på det gamlas plats. Antagligen hade det ungefär samma utseende som Salomos t., men dess utrustning och utsmyckning var långt mera anspråkslös. I det allraheligaste fanns nu endast en stenplatta på stället, där arken stått. Där placerade översteprästen rökelsekaret, då han en gång om året på den stora försoningsdagen trädde inför Herrens ansikte. Endast en ljusstake och ett skådebrödsbord äro omnämnda vid sidan om rökelsealtaret som inventarier i det heliga. T. erhöll emellertid efterhand en rikare utrustning. Det vanhelgades och plundrades av Antiokus Epifanes år 168 f. Kr. men 8536